Själen i normalt och sjukligt tillstånd. Del 2

J92

Al] uppfatttiifng sker på yta, uppfattningen af sj Ilsbilderna pä (len yta, gom utgör gränsen emellan iijernaiia ^ grå Qcb hviU stibstnns (1 del. png. 55). Liksom ljusbilden V aftecknar sig på et» daguerreotyppiåt, eller genom faSixteti ^, på ett nära stående förtimåi, så kan ju äTven själeci, ebu-fl rii sjelf inimaterie] , verka ett inaterielt intryck på sen- ~ sortum. Detta fortledes vidare, liUt elek truinagne tiska itiLryck, genom hela nervsysEumet, det fortverkar viduro såsom attraherande etler repellerande, assimilerande eller afskiljande, inom de organiska väfnaderna. Må dock nu ingen påstå, att vi hafva sagt, att själen är lill siti väsende elektrisk. Själen livarken ä r ljus, elekiri ettets niagnetism,*) eller bar någon af dessa krafter ttll sin disposition. Men den är ett imttiaterielt yäseikde med krarter, som verka på ett med orvannämnda krafter ana<* logt sått. Då redan ner vkra ilen loke år elektricitet, utan något vida liögre (1 del. pag. 61), så måste vä] åntm cuera sjätfikratlen vara det, Svårare blifver att fatta, baru de materiella intrycken ifrån lijernan kunna ölVer furas på själen. Men äfven här ega vi ett exempel, som kan tjena föreställningen till ledning. Vi se nunijigen , huru bilden af ett yttre föremål up|ifaltad i en spegel kan fl från denna återkastas i en annan^ en tredje, o. s. v. Om vi anse bilden i den första spegeln såsom ett uialerielt intryck ifrån den yttre verklj(;heten, sä blifva alla de of- j riga endast Ijusrenomener. Tag nu bort den andra 8pe-^| geln och ditsätt ett papper i stallet^ så försvinner bilden

*) Ljus, elektricitet ocb magnetisrn anse vi såsom blott olikartade manifestaffonor af en ocb samma kraft. Eller snarare kanske må vi anse dem såsom analoga fenomuner af något inom materien existerande ämne, en Ijusprinerp, liksom vind, luit, ef c, aro fenoniener tillhö-