Sida 429
STOR-SVEN. AR
som asplöf i sina bäddar och i tysthet anropat Återlösaren om nåd för den gräslige syndarens fattiga själ.
Till sist blef dock den skurkaktiga despotism, som Stor-Sven utöfyade, för stark att smälta för de hederliga bönderna, synnerligast som en och annan snart märkte att om han glömde en yxa kvar på en huggkubb eller en röfsa i en hövålm, så var den ögonblicket därpå försvunnen. Och satt det gångjärn och krok i en grind ena da'n så kunde de vara borta den andra, alla andra tjufstycken att förtiga. Och det fanns icke en som ej skulle kunna tagit på sin salighetsed att Stor-Sven visste hvart allt det, som så där plötsligen kom bort, tagit vägen.
Hos Per Persson i Vestergår'n försvann på detta sätt en vacker natt en rågtunna från logen, och hos Jonas Andersson i Storgårn gräfdes det natt efter natt djupa ” hål i höet på foderskullen.
När det så led mot juletid, tyckte bönderna att de ville ha frid till hvilket pris som helst, och så kom det sig att de i tysthet turade om, två och två, och höllo vakt på Jonas Anderssons foderskulle nätterna igenom. Fjärde natten hörde "Espedaln' och rättarn på Johannesberg, som då lågo på vakt, dörren till foderladan klirra på sina rostiga gångjärn. Det klack till i dem bägge och samtidigt gåfvo de hvarandra en knuff i sidan till tecken af att något ovanligt var å färde.
Men fast de kände sina hjärtan bulta som slagor på ett loggolf, förlorade de ej sin sinnesnärvaro utan lade in hvar sin mulbänk för att stärka kuraget. I nästa ögonblick sågo de Stor-Sven repa eld på en fyrsticka och tända en lykta nere å ladugolfvet. Och sen det var gjordt blefvo de vittne till hur han proppade en medhafd bosskorg full af hö.
Då gåfvo de bägge karlarne åter hvarandra en knuff, och så gledo de ner från skullen på en gång och kastade
Källa: Internet Archive ·
