Sida 430
22 STOR-SVEN.
sig handlöst öfver tjufven just när han tänkte aflägsna sig med sitt rof.
Rättarn gaf honom en spark på hvardera skanken, så att han knäade, och sen vräkte de honom baklänges i ett hörn under det de mumlade:
<Nu är du allt fast licke, fähunn'."-
<Hyva i Jesse, välsignade namn vill I mig? TI vill fäll inte myrda mig i all mi syndaskull, utan att ja först får dra en suck te Vår Herre för min fattia själs frälsning. Aja mej då, låt mej te minstingen dra flåse e vänna för guss skull,” stönade Stor-Sven.
Nu blefvo karlarne en smula ängsliga och släppte taget kring tjufvens strupe.
<De ä ingen af oss som vill ha ditt usla lif, din skojare. Men släpper vi dig ä du kanske nog go för å ge oss åka inna vi vet orde åf," inföll rättar'n.
<Kära, söta I, jaså de” ä du, Gustaf, och du, Kalle — hva ha ja gjort er för ondt. Släpp mej ä I så snälla! bad Stor-Sven på sina knän.
"SLofvar”du attfinte sticka knifven i oss, om vi släpper dig?" frågade nu Espedal'n försiktigt.
«<Åj, åj, åj, ja gagnar ju allri knif mer än om söndaga, då ja nån gång rakar mej för å gå i Guss hus. Gör me mej hva I vill, men släpp mig lös, annars stämmer ja er te tinge och tar er bigges te vittnen på att I velat öfverfalla och ta lifvet åf mig, fortfor den illistige skälmen.
Nu släppte karlarne med ens sitt tag och stirrade på Stor-Sven, som åter kommit på fötter.
«De ä fäll vi, som kommer å stämma dej, å vittna att du varit bär å stulit hö, ärkerackare,' skreko vittnena.
«Hå, hå, hå, så tokut dumma I ä. Ä de ja som stulit höt, när 1 var här före mej och jag just skulle
Källa: Internet Archive ·
