Sida 431
"Ta
STOR-SVEN. 23
titta in och se hva I hade för er," hånskrattade Stor-Sven.
Karlarne stirrade nu på hvarandra utan att kunna få fram ett ord.
«Ja, ser I de, era uslia stackare, I kan inte neka till hva ja sett med mina egna öger. Men ja vill er inte illa. Ta nu korgen, där, å följ mig hem, så ska ja ha käringa min å sätta på kaffepanna åt oss, så vi får oss ett par stadiga gökar, å så blir de allri ol nämnt mer om de här äfventyre," fortfor Stor- Sven inställsamt.
"Ne pass för de, din uschling,'' sa” då rättarn, som först fick mål i mun. SÄ de nu så att du ä så styf abekat ve tinge så du skulle kunna vända hvitt te svart å göra oss te tjufvar, så må det då för våran del vara händt att vi inte sett någe i natt. Men att vi sen skuile anförsi dig vara så hederlig att du skulle få traktera oss med kaffegökar, de ä vi för goo te, eller hur?" fortfor rättarn vänd till sin kamrat. Är
<Ja sämre karar ä vi inte än vi skulle kunna bju dig på en ärlig kaffegök, din rackare, om vi inte visste att han skulle kvälja dig, så att du fick ge oppen igen. Å kom nu, Gustaf, så går vi," sa Espodaln.
När de bägge karlarne försvunnit i mörkret, log Stor-Sven mefistofeliskt. Den gången slapp han att bli fast, tack vare sin dråpliga advokatyr, men sin julgröt fick han ändå äta inom lås och bom.
Källa: Internet Archive ·
