Sida 555
BLOMBUKETTEN. 11
Så rätade han upp sig, drack ur "kattungen" och den bredvid stående svagdricksskvätten, betalade sin förtäring, log ännu en gång och sökte plira med ögonen, som vanligt, under det han fattade flickans ena hand, smekte den och hviskade:
"Hon är så rar, så rar öfver hela kroppen, Gud signe hennel''
Så stultade gubben i väg, pustande och suckande.
Uppasserskan stod och såg efter honom tills han var försvunnen. Då svängde hon sig om på klacken, tittade på klockan och mumlade:
(Hvad gick det åt kamrern i kväll. Bara två kattungar! Han måtte inte lefva länge!"
Och hon fick rätt. Två dagar därefter låg kamrern på sin lit de parade, nyrakad och i en ren stärkskjorta, med händerna knäppta öfver lilla prostmagen och en frisk, doftande blombukett under näsan.
Gubben Blomgren kolade af som gammal ungkarl, och grafölet hHölls förstås i "stamlokusets'" festvåning. Och någon ledsam begrafning var det ej! Vid 10-tiden på aftonen sutto ännu några af "likets'" närmaste vänner kring fyllda pokaler, röda i synen som semaforer, och midt ibland dem garfvar Ström, ställets äldste stamkund, Stående på en stol utbragte han med glas i hand den sista skålen för den aflidne vännen. i
fo — — ja, som jag haft äran säga herrarne, Vi
ska alla den vägen vandra, Blomgren före, och efter vi andra, Och därför kun--na vi honom intet klandra! Han var en glad själ i detta lifvet — och om sådana hedersprissar står det skrifyet: Mycket skall dem i himlen varda gifvet! — —"'
Jag tror du predikar på vers, både kors och tvärs!" interfolierade bryggar Mäsklund och gapskrattade.
Källa: Internet Archive ·
