Sida 556
VR BLOMBUKRTTEN. >
"Tyst, bryggare, det är jag som har ordet, återtog garfvaren. :
'Ordet', sa” du! Vet du inte att ”ordet vardt kött — och skulle någon ha ordet, så är det vännen Korén,"' ljöd det åter från bryggaren.
«Ja, ned med dig, garfvare, och låt slaktarn få ordet," dånade det nu från begrafningsgästerna.
Och slaktaren fick ordet:
Mina bröder!" so han. "Jag är ingen talare, Men efter som jag fått ordet, så måste jag tala! Jag vill då inte tala om den aflidne vännen, ty honom kände vi! Ej heller om vår sorg och saknad, ty 'sorgens beklagande undanbedes”, stod det ju på begrafningskorten. Jag har således intet att säga, oaktadt jag har ordet, annat än att lägga en blomma på hans graf, hvilket jag nu gjort, och tömma ett glas på hans döda mull och utbringa ett lefye för honom så... så... Så... Så..., ja, jag säger inte mer! Lefve han! Hurra, hurra, hurra!"
Under ett frenetiskt hurrande tömdes glasen i botten.
Sedan gubbarne tystnat, tog begrafningsentreprenören, som anordnat det hela och därför ännu var kvar, fungerande som värd, till orda:
En blomma på hans graf” ..... , så nyss herr Korén. Det är lite underligt med den saken, ty, som herrarne vet, hade den saligen aflidne före sin död skriftligen undanbedt sig att få blommor med sig i grafven. Dock stod mot slutet af' skrifvelsen så här," fortfor entreprenören och drog upp ett papper ur fickan:
Önskar och vill lilla Mimmi på stadskällaren, sorå i många år serverat mig mina "kattungar" om kvällarna, lägga en blomma på min döda mull, så må det vara händt,
Källa: Internet Archive ·
