Skattepenningen

100 att skriften, så mycket som möjligt, höll sig till linier och mariginal. Huru mycken möda dessa bref ko- stade, anade Sara ej. Modern hade aldrig varit någon ifrig och flitig- korrespondent, ‘och därför oroade hon sig ej så myc- ket öfver de få och svårlästa epistlarna. Hugo, som idkat specialstudier i Wien, hade åter- vändt och börjat en blygsam praktik i hufvudstaden, där hans första besök gällt fastern. Detta besök efterföljdes af flere, och snart blef det en vana att han, åtminstone ett par aftnar i vec- kan, pratade bort en timme i fru Holms lilla förmak, som han påstod vara det trefligaste rum i världen. Ibland stannade han och drack en kopp te, och Netten, som smög sig till att lyssna på samtalet, me- dan hon dukade kvällsbordet, var nästan lika belåten som matmodern, där hon satt bakom den gröna skär- men, som dolde öfverdelen af ansiktet, men ej den leende, uttrycksfulla munnen. Först på ålderdomen ägde fru Holm, hvad hon medvetet och omedvetet längtat efter och saknat lif- vet igenom — en begåfvad mans fulla förståelse och sympati. Drömmen att finna detta inom äktenskapet hade gått förlorad, och hon tänkte ännu med smärta på, att hon skulle varit en bättre kvinna, om hon fått dessa själens och hjärtats kraf fyllda i yngre år, då hon minst kunde undvara dem. Kanske var det ej endast mannens egoistiska själf- tillräcklighet, utan också hennes egen stolta tillbaka- dragenhet, som vidgat klyftan dem emellan och omöj- liggjort det själarnes samlif, utan hvilket äktenskapet blir tomt och ihåligt som ett skal utan kärna. Dessa aftonstunder med Hugo, då hon fick bära