Sida 33
hvilken Naturen anlagt dessa isfjäll, men det är sannolikt, att de hvila på berg, och om man antager, att dessa berg vid Norra Polen sträcka sig längst åt det emellan Asien och America belägna ishafvet, samt vid Södra Polen utskjuta sina uddar längst i det Atlantiska, så kan deraf uplysas, hvarföre seglare vid Spitsbergen kunnat uptränga öfver 80 graden, men vid America och Asien föga öfver 70, samt hvarföre Capitain Cook, i Stora Hafvet, kunde nalkas Polen på ett afstånd af 190 mil, men i det Atlantiska icke på närmare håll än 380 Svenska mil.
De flytande isberg äro vid klart väder icke särdeles farliga för sjömannen, emedan de, enligt Herr Forsters tanka, med strömdragen flyta så långsamt, att de knapt lägga två Tyska mil till rygga på dygnet. Dock är rådeligast att icke segla dem för nära. De brista stundom med ett förfärligt gny, och de utföre den ansenliga högden nedrullande ofanteliga ismassor medföra en oundvikelig undergång för alt det, som träffas i fallet. De åstadkomma ett så förfärligt svall i vatnbrynet, att ofta Grönländares båtar på betydeligt afstånd kastas öfverända . Weimouth jämför det af fallet förorsakade bullret med åskan, och Crantz berättar, att man vid Grönland
Källa: Project Runeberg ·
