Sida 37
rent till smaken, men fordrar vid bruket någon varsamhet emedan halskörtlarne deraf lätt upsvällas. Ett trägit bruk kunde ock till äfventyrs medföra sådana halsknölar, som vid Schweiziska fjällen anses för fölgder af isvatn och omsider blifvit ärftelige. Men då man af denna isvatnets egenskap slutar, det sådana isberg endast tillkommit af meteorer eller af isvrak från friska floder, torde man gå för vida. Hr. Nairnes rön visa, att af salt vatn, vid 4½ gr. köld under fryspunkten, de friskare delar frysa till och lemna sältan oangripen . De försök De Pagès anstält, äro än vigtigare. Han fann de isstycken, som af hafs sqvalpet fästat sig vid skeppets sidor, innom Polkretsen, hålla endast 1 procent salt. Samma is hade efter åtta dagar, vid i a 2 graders köld under fryspunkten, endast en fjerdedels procent salt; men efter tre veckor, då kölden hållit emellan 6 a 11 gr. under samma punkt, hade all sälta bortfrusit och isen sanns aldeles salt fri . Äger detta sin riktighet, så måste sältan i Polarisen helt och hållit försvinna af köldens verkan, och man behöfver icke vidare blottställa sig för de svårigheter, som åtfölja bemödandet att från floder och meteorer härleda alla de stora och falt fria isberg och isfält.
*
Källa: Project Runeberg ·
