Sida 36
anmärker, att ett och samma isstycke skiftar och ändrar färg, i mån af åskådarens olika synepunkt . Han har funnit en och samma is förändrad från klart till blått, till grönt. Isens ålder torde ock förtjena ett rum i denna fråga. Då färgade isstycken smälta och å nyo frysa till is, får denna is hvit färg. Det har ock synts mig märkeligt, att isen, som i Martens tid, hade den täckaste blå färg, vid Spitsbergen, fanns 103 år derefter af Phipps prålande med den vackraste gröna Emerauds färg.
Ännu märkeligare är den omständighet, att denna is gemenligen icke finnes vara salt. Man har länge vetat, att den smälta Polarisen gifver ett sött vatn, som kan drickas, så framt man undantager några vissa stycken, som, genom vågornas svallande, upfylt de på stamisen befinteliga sprickor och pipigheter. Wood nyttjade redan 1675 smält isvatn till dryck för des besättning, och Frobisher redan 97 år för honom. Äfven Weimouth och flere Hr. Forster anmärker derföre, att Hr. Pringle rögt mycken okunnighet, då han uphögt Cap. Cook, såsom förste upfinnaren af detta medel emot vatn brist . Cap. Cook nyttjade ock verkeligen sådant isvatn åt sitt folk, och man kan deraf endast lära, att bägge Polernes isar i denna del äro af en lika egenskap. Vatnet är klart,
Källa: Project Runeberg ·
