Sida 67
60. BJÄLBO KYRKOGÅRD, GÖSTRINGS HD.
67
66. Bjälbo kyrkogård, Göstrings hd.
Pl. XXII. Fig. 1.
Litteratur: W. 156 (omnämnd); P. A. Säve, ATS. I, s. 113, teckning i lleseber. 1861, s. 96; C. F. Nordenskjöld, Reseler. 1881, s. 25—27, teckning; E. Ihrfors, Ostrogothia sacra, s. 7, teckning.
P. A. Säve meddelar följande: »En runsten, 8 alnar 6 tum lång, 1 aln 5 tum bred, funnen 1850 i grunden af gamla sockenstugan, der nya skolhuset sedan uppbyggdes, ligger nu på kyrkogården, utmed tornets södra sida, men öfversmord af tjära och beck, att den, åtminstone för tillfället, var alldeles oläslig.» Vid mitt besök 1894 låg runstenen likaledes vid södra kyrkoväggen. Runstenen restes 1905 invid v. kyrkogårdsmuren s.-v. om tornet av agronomen Ax. Henriksson, godsägaren D. Pettersson och kyrkovärden L. Andersson.
Runstenens ämne är ljusgrå granit. Längden är 4,90 m, höjden efter resningen 3,75 m, bredden vid foten 56 cm, största bredden 69 cm, över korsets armar 54 cm. Slingans bredd är 9—10 cm.
Inskriften börjar efter ett kolon med ikiualtr, i vars a kännestrecket är böjt i formen — vilket ock är händelsen i r. 33, 64 och 69. Inskriftens alla S hava övre staven förlängd till nedre slinglinien liksom på ög. 64 Bjälbo. Det är ovisst, om e i eftiR har prick. Det följande namnet är Stllfialt; staven till f är en förlängning av högersidans nedre sling-linie, i går ned från dess övre slinglinie 7 cm och står på nedre kännestrecket av V f. Uti inskriftens sista ord sbialbll|]a utgöres staven till S av en korsande slingas linie, b ser närmast ut som r, |) bildar en ring.
Efter sbialbl‡a : följer i samma slinga i och därpå i slingbandet it: inik : anti. Kolon efter k är dock osäkert, men avståndet mellan runorna talar för dess antagande; a har kännestrecket långt ned och böjt; det sista i står med toppen mellan i och k uti ikiualtr.
Inskriften är följande:
: ikiualtr: rist|]i : stin : |iisi : eftiR: stufialt: bru|uir: sin : suain : halku|]an : sun sbialbu|]a : i it:
5 10 15 20 25 30 35 40 45 50 65 60 65 70
in ik : anti
75 80
Beteckningen rist|]i utgör ett mellanstadium mellan s|] uti äldre och St uti yngre inskrifter. Ristaren har väl alltså uppfattat ljuden som St men tillika bibehållit |) från det äldre beteckningssättet.
Namnet Stufialt förekommer ock i ack. sing. mask. Styfialt B. 714, L. 920 Vänge, Söderml., troligen ock i gen. sing. mask. stufh(i)als B. 385, L. 189, I). I, 171 Häraringe, Uppl., samt motsvaras av fsv. styfeldus SI). III, 100, styielde SI). III, 88, båda 1312 Uppl. Detta namn
är troligen en sammansättning med -valdr, liksom Ingialdr förklaras som en biforin till IngivalJr, se Noreen, Altscliw. Gram. § 252, anm. 4. Formen på -valdr föreligger sannolikt uti Styfbaltir L. 734, D. I, 102, vilken ristning i så fall visar, att första leden är kortstavig. * Styf valdr förhåller sig alltså till *Styfjaldr liksom isl. Styr-bjorn till isl. styrj-old; om däremot första leden varit långstavig, skulle den sluta på -i, t. ex. isl. endi-lauss.
Källa: Project Runeberg ·