Sida 6
XL
ÖSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
I B. 904 finnes ett snett kors utanför övre radens gränslinie. Möjligen finnes ett dylikt nästan i jämnhöjd med radernas skiljelinie.
Efter övre radens gränslinie nedåt följer StikllR; S har form av ett streck från övre linien, varav 4 cm nedtill äro i behåll, 2 cin upptill avslagna; på 1 t är kännestreckets utgångspunkt, som ligger 2,5 cm nedom stavens topp, skadad, av spetsen äro 2 cm i behåll; i är i behåll 11 cin nedifrån, sedan mycket skadad på 6 cm av sin sträckning; på 5 U och 13 U utgår kännestrecket 3 cm uppifrån, liksom på U i kllbl; på U i auint 4,5 cm, på första U i sunu 5 cm, på det andra U mitt på staven 8 cm uppifrån och nedifrån. Skiljetecknet efter StikllR är ett djupt lodrätt streck, som slutar 6,5 cm nedifrån, 4,5 cm uppifrån. Ii. 17—18 au i |jau utgör en binderuna av H a och h U; kännestrecket till U utgår 1,5 cm ovan det till a och är tydligt ända till nedre linien, övre staven av a är borta.
I slutraden ser 8 i Slinu ut som ett skiljetecken, i det övre delen 3,5 cin är så gott som borta, de nedre 2,5 cm i behåll, som sluta 8 cm nedifrån. Uti sin är S 6 cm, jämförelsevis grund. Efter sill står ett skiljetecken som utgöres av ett 3 cm långt lodrätt streck
mitt i raden. Inskriftens sista ord är austr men på 1 t är kännestrecket mycket otydligt, liksom ock nedre kännestrecket av r.
Inskriften är alltså följande:
a) övre raden: StikUR i kar|li
6 10
kubl |iäii
15
b) Nedre raden: aft auint
20 25
sunu sin > sa fial austr
30 35 40
Runorna tillhöra kortkvisttypen. Detta framgår i första rummet av =1 b, men till denna typs kännetecken hör ock, att kännestrecket utgår nedanför stavens topp på U och t, att R och S äro streckformiga, och att a, t, 11 ha kännestreck blott på ena sidan. Runorna 0, h, m, vars former av kortkvisttyp ävenledes skilja sig från de vanliga runorna, förekomma icke uti inskriften.
Inskriftens första ord StikUR är ett namn, om vars uppfattning skiftande meningar framställts. Prof. L. F. Läffler har förklarat det som StyggwR (Styggur), en äldre form av adj. styggr 'skygg; ovänlig', troligen ursprungligen brukat som tillnamn, jfr isl. beiskr, bylvisi, illi m. fi. tillnamn, som antyda elakt sinnelag, Finnur Jonsson Tilnavne i den isl. Oldlitteratur s. 259, av vilka Illugi även brukas som personnamn. B. Kahle, Arkiv f. nord. fil. 26,188 anför Pétr styggr Flb. 3, 140 från 1100-talet. Liksom i nom. sing. StyggwR, är sedermera bortfallet -w bibehållet i den fullt motsvarande ack. sing. siktriku Sigtryggw DR II, B 2 (I, 3) Vedelspang I, vilken Wimmer, DR I, s. 70, håller för en svensk form. Vid sidan av dessa former med sedermera bortfallet -w står i båda inskrifterna ack. pl. kumbl (kubl ög. 8, kumbl Vedelspang I) med redan bortfallet -u efter lång rotstavelse, med vilket -u detta -w alltså icke gärna kan vara i allo likställigt, var-
b. 904.
Källa: Project Runeberg ·