Sida 358
300
STOCKHOLMS FÅNGVÅRD.
Den hufvudstaden såsom kommun enligt lag åliggande förpliktelse i fråga om fångvården är således i våra dagar af ungefär enahanda omfattning som under medeltiden. Under mellanliggande tidehvarf har ej heller, så vidt vi kunnat finna, lagstiftningen i ämnet varit annorlunda. Men gränserna mellan kronans ocli Stockholms stads ekonomiska förpliktelser hafva först fram på 1800-talet blifvit med någon större noggrannhet upprätthållna, och till följd däraf har hufvudstaden faktiskt under århundraden betungats med en fångvård, som egentligen bort bekostas af staten. Och ännu i dag kvarstår det förhållande att, såsom vi längre fram skola visa, hufvudstaden håller fängelserum för en mängd fångar, hvilkas förvarande efter de allmänna reglerna skulle åligga kronan.
Stockholms stads äldsta fängelser voro i enlighet med lagens stadganden endast ransakningshäkten. För bekvämlighets skull voro dessa förlagda under domstolslokalerna. Sålunda fanns ett häkte under gamla rådhuset å Stortorget ocli ett under södra stadshuset, där södra kämnersrätten hade sessioner. Då staden år 1650 vid Norrmalmstorg (nu Gustaf Adolfs torg) byggde ett lius för norra kämnerskammaren, inreddes likaledes därunder ett fängelse. När rådhuset på 1730-talet flyttades till sin nuvarande [»lats, försågs ock den nya rådhusbyggnaden med ett underjordiskt fängelse, men det gamla häktet nyttjades därjämte. Utom dessa stadens häkten fanns ett kronan tillhörigt ransakningsfängelse, det s. k. smedjegårdshäktet, hvilket ursprungligen var beläget inom kungl, slottet, men på 1660-talet flyttades till barnhusets tomt i hörnet af Drottninggatan och Rörstrandsgatan. Skillnaden mellan kronans och stadens häkten upprätthölls dock icke noga. Stadens fångar blefvo ofta förvarade i smedjegården, hvarvid staden emellertid synes hafva bekostat deras underhåll, och å andra sidan insattes ofta kronans fångar, t. o. m. krigsfångar, i stadens häkten.
Stadens ransakningsfängelser befunno sig ända till slutet af 1700-talet i ett högst bedröfligt skick. Rymningar på grund af fängelsernas brist-fälligheter voro ganska vanliga. Hvarje äfven den ringaste omsorg om fångarnes hälsa och välbefinnande var bannlyst. De underjordiska, ofta nästan mörka fängelserummen voro i saknad af eldstäder, ventilering och kloakledning, till följd hvaraf köld, fukt och en kväfvande stank rådde därstädes. Ocli i dessa kyffen fingo människor framlefva åratal, esomoftast, då fångantalet blef stort, ända till trängsel sammanpackade med andra arrestanter af olika kön och åldrar. Till råga på eländet var det vanligt, att fångvaktaren sålde brännvin till dem af fångarne, som liade något att betala med.
Under dessa förhållanden vill det synas, som om blotta vistelsen i fängelset skulle i sig hafva varit en verklig tortyr. Ocli dock förekommo
Källa: Project Runeberg ·