Sida 657
FATTIGVÅRD OCH VÄLGÖRENHET I STOCKHOLM.
583
välgörenhetsinrättningar alltför otillräckliga. Det dröjde ej heller länge efter afslutandet af Karl XII:s krig, förrän »upplysningstidehvarfvet» tog itu med denna fråga. I bref den 24 februari 1734 till Stockholms stads konsistorium föreslog brand- ocli politie-kommissionen inrättande af fattighus vid samtliga församlingar i Stockholm, och sedan år 1737 allmosehjonens antal beräknats till 930, skedde fördelningen af detta tal på stadens då befintliga 7 territoriella församlingar, af hvilka Staden mellan broarna fick på sig indeladt det största antalet eller 300 samt Kungsholmen det minsta eller 24. Detta beslut verkställdes af församlingarna under de följande åren. Längst torde det hafva dröjt för Staden mellan broarna, som för härbergerandet af sina 300 fattiga först år 1751 af källarmästaren Vallentin Sabbatli inköpte den ännu Sabbatsberg benämnda egendom, där nu alla de norra församlingarnas fattighus samlats. Sedan den gamla Olai församling, under namn af Adolf Fredriks, skilts från Klara, erhöll den år 1793 sitt eget fattighus med plats för 70 fattiga.
Till bestridande af de med fattighusen förenade utgifter, i den mån dessa ej betäcktes af enskilda donationer, frivilliga gåfvor samt af kollekter, klockare-leveranser ocli stamboksmedel, som för detta ändamål afstodos af husfattigkassan, åtogo sig församlingarnas husägare en extra afgift, i allmänhet uppgående till dubbla brandvaktsafgiften, i några församlingar snart dock reducerad till enkla.
Att inrättandet af fattighusen i Stockholm utgjort en för sin tid epokgörande förbättring i fattigvården, torde ej kunna dragas i tvifvelsmål. Härigenom sattes väl tillgången på anstalter af detta slag i ett något så när rimligt förhållande till antalet af de fattiga, för hvilka de voro afsedda, om det ock icke dröjde längre än till 1796, förrän öfverståtliållaren, som i skrifvelse förut samma år till kungl. maj:t uppgifvit antalet orkeslösa i Stockholm till 1,779, i skrifvelse till Stockholms konsistorium uppmanade till utvidgning af fattighusen. I alla händelser afsågo dock dessa anstalter intet mer än att lindra redan för handen varande nöd bland de orkeslösa. Tanken att samhället både kunde ocli borde vidtaga åtgärder för förekommande af nöden och i allmänhet för afvändandet af de djupare missförhållanden, hvarpå denna grundar sig, tillhör vårt århundrade.
Några inrättningar, innebärande ett förebud till en stundande förändring i uppfattning, sågo dock dagen redan under 1700-talet, nämligen dels två kommunala fattigvårdsanstalter, dels några enskilda välgörenhetsinrättningar.
Den 20 april 1773 öppnades det södra frivilliga arbetshuset, i hvilket fattiga lämnades tillfälle att genom arbete, förnämligast spånad ocli strumpstickning, förtjäna sitt uppehälle. Materialier och verktyg, anskaffade genom lån af offentliga medel, tillhandahöllos af den af 1 magistratsperson, 1 ståndsperson och 4 borgare bestående arbetshusdirektionen. Under sitt
Källa: Project Runeberg ·