Sida 6
7. VASABRON, SEDD FRÅN RIDDARHUSET.
LE PONT DE VASA, VUE PRISE DE LA MAISON DES CHEVALIERS.
WASA BRUCKE, AUSSICHT VON RITTERHAUS. VASA BRIDGE, VIEW FROM HOUSE OF KNIGHTS.
Som man vet döpte folkhumorn med bitter ironi den genialiskt konstruerade hissen till »Lindmarks uppkomst», då Brunkebergs-tunneln, samme ingeniörs verk, kallades »Lindmarks undergång», hvilket den sorgligt nog äfven blef. Efter ett par sekunder stå vi på hissbron och blicka ut öfver den djupt under oss liggande staden. Härliga tafla, hvar finnes din like?
Saltsjön ligger djupblå, en spegel af den mörkblå himmelen, med långa slingrande oljevägar där båtarne gått fram, och stränderna teckna sig mörkgröna i det oroliga vågsqvalpet. Nu först kan man, här från den dominerande höjden, uppfatta och rätt uppskatta »den sköna synderskans» hela tjusande skönhet och den obundna frihet hon har. Ingenting är regelrätt. Gatorna liksom bryta sig genom taflan, och öfver dem alla resa sig de skyhöga kyrktornen, mäktiga symboler af det höga väsen de tjena. Här och der reser sig äfven en jättehög fabriksskorsten ur labyrinten af hus och bolmar ut sin tjocka rök bland de hvita, lätta molntapparne. Det är som de slungade ut den stora stadens andedrägt och hänvisade på dess ständiga, oroligt flåsande lif. Men låter man blicken glida öfver alla dessa svarta munnar, ut till oingifningarna, kännes det som en hvila, ty där är lugnt; stadens buller når inte dit, och den svarta stenkolsröken svärtar inte grönskan. Der ute är den saftigt grön och bjuder en till hvila i sin lugna famn.
Ännu en sista blick på den snart domnande staden, på den idylliska utställningsplatsen med sina underbart blixtrande kupolkronor och djupt derunder böljande folklif, på den liksom i mjuk mossa inbäddade Skansen, från hvilken man tycker sig höra skallmejans landtliga toner — och vi gå framåt den långa hissbron, hvilken smått gungar under våra fötter. Der till venster ligger det så freqventerade Mosebacke etablissement, från hvars terasser främlingen har det tjusande stockholms-panoramat under sina ögon. Något bakom detta etablissement ha vi det nyuppförda Vattentornet, afsedt att åstadkomma så pass tryck på vattenledningsvattnet, att det skall kunna drifvas upp ända till vindarne i de moderna »sky-skrapare» till boningshus, som Söder fått så rikligt med under de senaste åren. Tornet, der det ligger på en vacker terass, verkar synnerligen storslaget på främlingen, och en promenad uppför dess hundratals trappsteg till plattformen högst uppe på krönet, bereder en hvar något i utsigtsväg, som aldrig skall kunna förgätas.
Så vandra vi öfver Mosebacke torg, förbi den stolt liggande Södra teatern, hvilken vi tyvärr ej hinna besöka nu, men hvilken i morgon eller så är väl värd att rekommendera till besök för alla, hvilka uppskatta nöjet af en glad
teaterqväll och älska se den äkta stockholmska komik, för hvilken Gustaf Bergström, August Warberg och fru Forneil äro sådana ypperliga representanter.
Snart äro vi på Götgatan, Söders viktigaste pulsåder och vända in på den nästan lika trafikerade Hornsgatan.
Just som den evinnerligt skramlande ångspårvagnen glider oss förbi, snedda vi af och begifva oss nedåt en liten tvärgata till Mariahissen.
Utan att vara så gigantiskt hög som sin granne, Kata-rinahissen, imponerar den likväl. Den är arkitektoniskt vackrare, inbygd i ett palatslikt hus som den är, dessutom elegantare. Innan vi i alla fall stiga in i hisskorgen, göra vi en liten afstickare till den ofvan liggande restauranten. Jag vill dermed alls inte locka mina vänliga deltagare på denna lilla färd, till några extravaganser, ehuru jag mycket väl vet, att det är ytterst facila priser på stället, men vi taga oss t. ex. lite wermuth och vatten. Vår hela diktan är att från restaurantens fönster njuta af den härliga utsigt, som nu åt ett annat håll, åt Mälaren, öppnar sig för betraktaren. Vi ha då framför oss den i äkta gammal stil bebyggda Riddarholmen, embetenas holme par préférence. Att börja med ha vi riksdagshuset, hvilket lemnar en mycket knapphändig och otillfredsställande bostad åt våra bägge riksdagskammare. Derefter ha vi hofrättens slottsliknande byggnad, f. d. Kungshuset, med dess begge karakteristiska torn. Så ha vi Auktionsverket, huset längs bort med den höga stenmuren och den smala trappan upp till terassen. Det intressantaste på den lilla holmen är dock den ståtliga Riddarholmskyrkan, Sveriges Pantheon (ill. 19). I den, skulle man kunna säga, rymmes det mesta af svenska historien. Här hvila de flesta af Sveriges konungar i sina sarkofager, skyddade, så långt mensklig förmåga sträcker sig, från förgängelsen, och öfver deras hufvuden hänga de fanor och standar hvilka eröfrats under den tid då Sveriges storhet dröp af blod.
De äro gamla och trasiga dessa segertecken, och kanske bära de fläckar af ungt, oskyldigt blod, men de äro likväl stolta minnen allesammans, hvilka tala om dödsföraktande mod och aldrig svikande fosterlandskärlek, och hvem vet om de inte en dag skola förmå elda nya generationer att gå i de gamles fotspår när fosterlandet är i fara.
I det s. k. Bernadottska grafkoret (ill. 26) hvila samtliga kungliga döda af vårt nu regerande konungahus.
Synnerligt mystiskt ter sig emellertid det gamla templet de dagar då grafhvalfven upplysas. Från det strålande solljuset i sjelfva kyrkan, hvilket bryter sig i regnbågens alla färger mot de minnesrika troféerna, kommer man ned i de dystra graf-
8. STOREGATAN.
RUE DE STURE. STURE STRASSE. STURE STREET.
Källa: Project Runeberg ·