Svenska slöjdföreningens tidskrift

46

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1907.

båda prisämnena la Charité romaine och offret åt Minotauren, vidare Adonis död och Hebe, dit kunna vi också räkna de allegoriska figurerna kring Gustaf IV Adolfs byst.

Hvad konstvärde hade nu all denna tidigare produktion? Därpå kan i korthet svaras, att detta värde synes hafva varit synnerligen ojämnt. Jag har icke att här ingå på dessa arbeten, då det endast är med keramikern Linning, vi ha att sysselsätta oss. Jag skall dock i detta sammanhang anföra ett enda yttrande om konstnären, det, som afgafs af en af tidens få konstkritici i Sverige. I sina anmärkningar i anledning af Kgl. målareoch bildhuggareakademiens exposition år 1808 skrifver Gustaf Abraham Silfverstolpe följande om herr C. A. Linnings grupper och porträtt i gips och vax. “Det är skada, att en så vacker tanke som den i gruppen föreställande H. M. Konungens byst, som af ärans genie krönes med odödlighetens sinnebild, skall vara så illa utförd. Både denna grupp och den andra, föreställande Adonis död, bevisade, att herr Linning alltför tidigt öfvergifvit att studera proportionsläran och figurteckningens första grunder. Arbetssättet var vackrast i det filigransarbete, hvarmed han prydt ornamenterna“. — Och om hans arbeten på 1809 års utställning yttrar samme kritiker, att de sättas väl alla utan orättvisa bland de mindre förtjänta.

Linnings verksamhet som konstnär skattades sålunda icke så högt af hans samtid. Visserligen gaf Akademien honom ett slags erkännande, då hon d. 12 maj 1810 kallade honom till agréé, “emedan han i flere år visat flit, handlag i skulptur och god naturel"1 2) men till ledamotskap kom han aldrig här. Och dock ställde Akademien ej under dessa år några särdeles stora anspråk på denna utmärkelse, åtminstone hvad skulptörerna vidkommer; hvilket framgår däraf att så jämförelsevis obetydliga konstnärer som Gustaf Adolf Klint och Erik Cainberg hugnades därmed, den förre 1806, den senare 1812. Dessa båda utmärkelser gåfvos väl icke emot Sergels röst. Vi ha således rätt att misstänka, att Linnings konstnärskap ej stod högt i Sergels omdöme.

Tvifvelsutan medverkade denna Linnings ställning i konstnärskretsar till hans beslut att ägna sina konstnärliga krafter åt konstslöjden. Det fordrades sannolikt en viss grad af själföfvervinnelse hos honom att taga detta steg, ty konsthandtverket stod under 1800- talets början hos oss ej högt i kurs, i motsats till hvad förhållandet varit under 1700- talet, då de sociala skrankorna mellan konstnären och konsthandtverkaren voro mera obetydliga, under det att 1800-talet skiljde dem åt i öfverklass och underklass. Han, som debuterat med att forma konungars och drottningars bilder, tog nu sin Matts ur skolan och blef krukomakare — till hans heder. Men äfven där skulle han stöta på yrkesbröder, som ej ville kännas vid honom. Den strid, han nu utkämpade, ger oss en intressant inblick i tidens skråförhållanden.

1) Enligt en uppgift i Helsingfors tidningar d 14 aug. 1830 var agrééskapet en hedersplats, som han erhållit för modelleringen af enkedrottningen Hedvig Elisabet Charlottas och kronprinsen Karl Augusts byster, "af hvilka i synnerhet den senare, formerad efter kronprinsens död, skall hafva varit mästerlig både i likhet och karaktärsuttryck, om man får sätta förtroende till det sköna och känslofulla poem öfver den, som finnes infördt i tidningen Anmärkaren för aug. eller sept. månader 1809. Och ehuru denna jämförelse mellan herr Linning och P'idias, fortsätter tidningen, alltid blefve öfverdrifven, erfor man likväl däraf, att herr Linning äfven i byster af döda personer kan uttrycka originalets karaktär och därigenom bilda den talande likheten — ett ibland konstens mest svårlösta problem".

Denna uppgift, att i tidningen Anmärkaren för år 1809 skall förekomma en jämförelse mellan Linning och Eidias upprepas i Tikkanens Finska Konstföreningen 1846 — 1896, sid. 6. Den är åtminstone så tillvida oriktig, som Anmärkaren började utkomma först år 1810. Men hvarken där eller i följande årgångar har jag lyckats påträffa poemet i fråga.

2) I statskalendern finnes han också upptagen bland agréerade från detta år, men från och med år 1824 har han där af misstag fått förnamnet Karl i st. f. Christian Arvid.