Svenska slöjdföreningens tidskrift

48

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1907.

Så långt kakelugnsmakareämbetet. Vi befinna oss således midt uppe i en under skråtvångets tider icke ovanlig konflikt mellan den enskilda företagsamheten och skrået Sådana konflikter blefvo allt vanligare under de närmaste decennierna ända till den dag kom, år 1846, då skråtvånget föll och yrkesfriheten bröt igenom. Vi skola nu se till hvem som afgick med segern i förevarande fall.

Kommersekollegium delgaf Linning detta ämbetets utlåtande, och han svarade d. 15 augusti 1815 följande:

Högvälborne Herr Friherre, President etc., så ock Välborne och Högädle Hrr Kommerseråd och assessorer!

*

Då jag fått tillfälle att genomläsa kakelugnsmakareämbetets till Kungl. Maj:t ställda förklaring öfver min till Kungl. Maj:t ingifna ansökning att uti öppen bod försälja hos mig förfärdigade ler- och massarbeten af hvad form och beskaffenhet som helst samt att med eget folk få uppställa de hos mig förfärdigade kakelugnar; så anhåller jag hos Kungl. Kollegium at få göra några små erinringar mot nämnda förklaring och hoppas, att Kungl. Kollegium täcktes förlåta, om jag i något mål vilsetager mig.

l:mo. Tyckes kakelugnsmakare-ämbetet fattat min mening så, såsom jag i synnerhet skulle vilja i öppen bod försälja kakelugnar. Detta har aldrig varit min mening och ej heller mina ord, ty jag har blott begärt tillstånd att med mitt folk få uppsätta de hos mig förfärdigade kakelugnarna i den öfvertygelsen, att kakelugnsämbetet i stöd af Kungl. Maj:ts privilegier föi Kungl. Målare och Bildhuggare-Akademien ej kan neka mig att förfärdiga dem, ty 19 Art. af nämnda privilegium säger, att den som blifvit uti Kungl. Akademien intagen icke må tvingas med de band som skråordningen åtfölja, eller af skråämbeten kunna förmenas, att med arbeten betjäna så väl publika verk som enskilda personer.

Jag anhåller således, att Kungl. Kollegium täcktes med dess upplysta urskilning öfverväga, om ej Kungl. Maj:ts mening uti nämda Art. varit den, att konstnärer måtte vara frihet lämnad att inrätta hvarjehanda fabriker som ingå uti dess konst, på det att en renare stil måtte vinnas uti handtverkeriprodukter än man annars med rättvisa kan vänta af sådana

mästare, som varit tvungna att använda sin mesta lärotid med gesällers uppassning och sådana

göromål, som ej på minsta sätt bilda smaken.

2:do. Tyckes kakelugnsmakareämbetet vilja upphäfva sig till domare öfver mina arbeten. Med all aktning jag hyser för en handtverkskår, kan jag ej underlåta att erinra, att jag skulle själf anse mig i högsta grad ovärdig det beskydd och den lärdom jäg njutit af Kungl. Akademien för de fria konsterna, om jag skulle utan protest underkasta mig kruko- och kakelugnsmakareämbetets pröfvande af min talang.

3 : tio . Tror jag ämbete förifrat sig, då det påstår, att jag lockat folk. Jag är visst

ej lagkunnig men tror likväl något förbud må finnas mot annors folks tubbning, och är

öfvertygad, att kakelugnsmakareämbetet redan nyttjat detta lagens rum för att fråntaga mig mitt folk, om de ej vetat, att de med all sin inbillade makt ej kunna neka dem som lärt inom ämbetet att bjuda till att förskaffa sig mera kunskaper.

4:to. Hvad ytterligare ämbetet anmärker, att jag ej lärt dess profession, anser jag nästan onödigt att besvara utan vill blott göra den förfrågan, huru en kakelugn skulle pryda sin plats utan orneringar; dessa orneringar kan jag både komponera och exequera, men jag tviflar, att någon utlärd mästare i det lofliga ämbetet kan det, och jag föreställer mig, att orneringen bör åtminstone uppväga de simpla kaklens förfärdigande. Således tror jag, att ämbetet ej vinner vid jämförandet af de talanger som försköna en kakelugn, och det tyckes likväl vara denna förmåga, som ämbetet tror sig äga, då det så vidlyftigt talar om de stora exporter de göra.