Sida 89
TIFFANY.
/ö
Om skymningsfärgerna i hans landsmans Whistlers målningar och om de franska landskapsimpressionisternas mjölkblå lufttoner kan färgen i hans glasfönster erinra. Men den kan också vara mättad och djup som den varma orientaliska mattväfnads-koloriten i Brangwyns taflor, och .just denna konstnärs dekorativa kompositioner omsätter Tiffany med förkärlek till glasmålningar.
För öfrigt står Tiffany liksom de flesta, hvilka i vår tid åstadkommit något stort och nytt på konstens, särskildt den dekorativa konstens område, i skuld hos den ostasiatiska konsten. Också han har i denna funnit en läromästare, h vilkens djupa kunskap om ögats njutningar han liar förstått att draga nytta af. Louis Tiffany är säkerligen lika förtrolig med* det japanska färgträsnittets stora mästare som med Kinas urgamla glasmakarekonst. Bland de stjärnor på världskonstens himmel, efter hvilka han styrt sin kurs, torde man tryggt kunna nämna de stora japanska färgkonstnärerna Harunobu och Utamaro eller ett dekorativt geni som Korin.
I det hela är Tiffany besläktad med allt det bästa i den konst, som i våra dagar dyrkar färgen — färgen i det liflösa som i det lefvande, färgen som väsen som fetisch.
Allra mest blir detta klart genom hans vidunderliga produktion af prydnadsglas och vaser.
Här når hans konst högst.
De bästa Tiffany-vaser tåla vid att stå sida vid sida med gamla ädla kinesiska glasarbeten, och de öfverstråla i färgens prakt både den gamla venetianska och den bömiska glasfabrikationen. Ja, till och med en så ädel konstnär och ypperlig tekniker som Emile Gallé blir snarare en literär drömmare än en suverän kolorist vid sidan
af Tiffany, när hans konst visar • Fig. 9. Fotogenlampa,
sig i sin gedignaste prakt.
Louis Tiffanys vaser kunna flamma och blossa i sagolik prakt, liksom härliga solnedgångar. De kunna också vara så milda och skära, så härligt klara, att man blir helt underlig och blid till mods af att se på dem. Men så tinnes det också några ibland dem, som hafva den oförklarliga, vällustiga skönhet, som rör vid den estetiska njutningens djupaste rötter. Man får längtan att känna på vasens kropp med sin hand, man öfverraskar sig med att smeka dess mjuka rundning och känna kittlingen i dess halfmatta sidenhud, hvari veka, böljande linicr förgrena sig såsom bleka ådror.
Källa: Internet Archive ·