Svenska slöjdföreningens tidskrift

74

SVENSKA SLÖJDFÖRENINGENS TIDSKRIFT 1907.

Och all denna konst, denna skönhet och prakt är uppnådd endast och allenast genom själfva massan sådan den format sig under glasblåsarens rör.

Ingen målning, ingen förgyllning! Ingen diamantmejsel, ingen grafstickel har rört vid glasmassan sedan den lämnade smältugnen och vasen stelnade i sin form.

Med oförlikneligt herravälde öfver eldens nycker är stoffets sammansättning och behandling på förhand beräknadt. En trollkarls hemlighetsfulla förbund med den döda materian har i dessa vaser framkallat skönhet, lif och själ.

* *

*

När man länge har frossat i en Tiffany-utställning och sett sig mätt på glasmålningar, hvilka äro såsom drömmar och magnolior om gyllne frukter, när man länge har stirrat in i vasernas fladdrande färglågor och låtit blicken dröja vid lampornas bleka opalkupor, så förstår man denna konsts sammanhang med naturen ! Man går därifrån med erinringar om de naturens under som inspirerat den.

I böljande serpentindans glider genom fantasien minnet om tropikens yppiga blomster, om påfågelsstjärtar och kolibribröst, om perlor och konkylier och härliga stenar, som man i barndomen såg i mineralkabinettet — kristall, rosenkvarts, malakit — påminnelser från alla naturens tre riken ...

Och från det fjärde — om kvinnors kroppar och deras dans . . . Loi Fuller!

TVÅ GAMLA DÖRRÖFVERSTYCKEN.

AFTECKNADE OCH BESKRIFNA

AF

O. L.

Den som med vaket konstintresse genomvandrar vår hufvudstad, isynnerhet dess äldre delar och ännu oförstörda ytterkanter, finner någon gång en eller annan tilltalande, gammal arkitektonisk detalj, som midt bland kåkar och stenkolosser vittnar om forna tiders smak och konstskicklighet. Någon synnerlig stor rikedom på ornamentala detaljer har väl knappast någonsin förefunnits. Hvad stenarkitekturen beträffar, är det tydligen den omständigheten att materialet — naturlig och bildbar sten — måst tagas från aflägsna trakter som inverkat hämmande. Det lilla som är kvar hotas alltjämt med förintelse.

Frågar man efter orsaken härtill, så är den i bästa fall brist på förståelse och liknöjdhet, där icke rå hänsynslöshet och vinningslystnad varit driffjädern. — Härom vore mycket mera att säga; klagomålen mot bristande pietet för våra byggnadsminnen kunna ej för ofta upprepas.

Under medeltiden och långt in i nyare tid voro de svenska städerna och äfven hufvudstaden bebyggda med trähus, ofta på enkelt landtmannavis täckta med torftak. Först på Gustaf Vasas tid började stenhus uppföras i Stockholm och detta på konungens uttryckliga befallning. Det är mycket troligt att medeltidens träbyggnader varit utsmyckade med skulpturverk. Det lätt arbetade materialet äfvensom den ganska stora skicklighet, som uppenbarar sig uti kyrklig träskulptur sedan denna tid, ger oss anledning förmoda att så varit fallet. I och med stenbyggnaders allmännare införande försvann också den