Sida 116
116
tillstyrktes hans förehafvande af drotsen, men afstyrktes af kanslern, som betraktade saken med misstroende och uttalade sin varning deremot 1 ). Regeringen fann sig högst besvärad deraf, att pfalzgrefven städse frågade henne till råds angående sönernas och mågarnes »accommodement» samt döttrarnas giftermål. Hon fann detta misstänkt och sökte alltid undvika bestämdt svar, liksom dessa saker icke komme henne vid, hvilket åter föranledde häftiga utbrott af missnöje å pfalzgrefvens sida 2 ).
Man har svårt att förstå kanslerns mening med denna afroghet mot Carl Gustaf och hans afsigter på drottningens hand. ^J^ed sin klara blick kunde kanslern ej undgå att finna vådorna af en union med ett annat land, t. ex. Brandenburg, och att deremot uppskatta fördelarne af att ega en infödd furste af sådana egenskaper vid drottningens sida 3 ). Men hvad skulle ej en sådan gemål komma att betyda och hvad skulle ej aristokratien hafva att frukta af en man med hans ärelystnad, energi och ärfda tänkesätt? Så säkert det också är, att Christina i kanslern egde den trognaste försvararen af sin thron, och så mycket det stred mot hans natur att uppgöra bestämda planer mot arfriket, så hade han dock visserligen ogerna öfverlåtit denna arfsrätt åt en ny ätt. Skulle dessutom någon högtsträfvande tanke för
jb*£
L/A^ J^^j Förra gången (d. 10 Juni 1642) med de orden: Estote memores \/^\J h V^Ä. verborum meorum, cum fata me subtraxerint! Rådsprot. Jfr kansl. vXp VTi^' tiU pfalzgr. d. 14 Mars 1643: Steg. saml. Eansl. till sonen Johan M &* ** d - U Juni 1642 - Baaz m P falz g*. d. 15 Dec. 1643.
£r- 1 2 ) Så hade han i Okt. 1642 vid ett besök hos drottningen i Nyköping
(y y ' »fulminerat» öfver regeringens långsamhet i att svara honom. Då
fyr man föreställde honom regeringens myckna göromål, utbrast han:
j^M was Teufel ist's änders dann fressen und saufen! Åke Axelsson
Natt och Pag till kansl. d. 19 Okt. 1642: Oxenstj. saml. Jfr reger:s
bref till pfalzgr. d. 16 Juli o. 26 Aug.: Kregistr. Rådsprot. d. 7
Jan., d. 6 o. 7 Dec. 1642.
*) Jfr hvad Rosenhane yttrar i br. till pfalzgr. 1642: ingen borde
vara nog förblindad att föredraga en främling framför den, »qui
est nourri panni nous, de notre religion, de notre langage, de nos
moeurs, d'une tres agréable et douce humeur, accort et sage» o. s. v.
Sv. mäns br. o. mss. III, n:o 144. Jfr äfven hvad Skytte d. 19 Febr.
s. å. ordade i rådet om de »oheilerne, som vore af conjunctione
regnorum».
\ .
Källa: Internet Archive ·