Sida 159
159
vanligen på en gång politiska och kommerciella agenter, de motsvarade både ministrar och konsuler nu för tiden: i Nederland underhöll dock Sverige särskilda handelsagenter. I slutet af förmyndareregeringen bestod Sveriges utländska minister-stat af två legater (Salvius och Joh. Oxenstjerna), två ambassadörer: i rtassel (hofrådet Wolff) och Paris från 1635 (Grotius, som dock 1644 ersattes af residenten Cerisantes), sex residenter: i Haag (der Camerarius d. ä. lemnat ambassadörsposten 1640, biträdd sedan 1636 af residenten och finansrådet Peter Spiring), Helsingör (Joh. Fegrseus Strömfeldt), Moskwa från 1634 (Peter Krusbjörn), England från 1632 (Mich. le Bion), Schweitz och Italien från 1633 (Marino), samt Portugal från 1641 (Lars Skytte), äfvensom »förtrogne män» och korrespondenter på flera utrikes orter. Räkninge-kammaren »är den gyllene ådren som riksens kropp och ledamöter gifver blod och kraft», yttrade Axel Oxenstjerna 1635 *). Finansförvaltningen är också af alla yttre vilkor för statsändamålets vinnande det som först och kraftigast påkallar uppmärksamhet. Länge det enda någorlunda ordnade förvaltningsverket och till sin natur ingripande öfVerallt blef räkningekammaren småningom indraget i en mängd olikartade bestyr, som blott hade det gemensamma att vara af ekonomisk beskaffenhet. Genom 1618 års provisionella kammarordning förklarades kammaren för ett kollegium, styrdt af skattmästaren och 5 kammarråd, hvilka åter biträddes af 9 kamererare med hvar sin afdelning af förvaltningen. Det blef en följd af konungens långa frånvaro, att kammaren vande sig vid ett vidsträckt oberoende af regeringen, hvilket ännu mer stadgades, då pfalzgr. Joh. Casimir på grund af särskildt uppdrag erhöll ledningen af finanserna. Man finner, att kammaren under denna tid på eget bevåg meddelat förläningar, byten, förmedlingar och friheter, utfärdat pantebref, resolutioner till ständerna, gastgifveri- och andra ekonomiska förordningar o. s. v. 2 )
H. S. H. 35, 137. 2 ) Se kammarregistr.
Källa: Internet Archive ·