Sida 325
325
stod kanslern med sin vanliga takt att återföra henne på den rätta vägen och kunde med godt samvete försäkra i sitt afskedstal till presterskapet d. 18 Juli 1636, att regeringen »intet secret ville derunder söka, utan blott endrägtighet i alla stånd samt cleri tillbörliga wyrdning och ära». Han nöjde sig vid följande års möte med att visa presterna sin moraliska och politiska öfverlägsenhet gentemot deras egen oenighet. Det var skarpa ord som fälldes: »presterskapet skulle icke falla Gud, församlingen och höga öfverheten-emot: man kunde intet communicera med dem vidare, efter de intet annat foverade än split. Rudbeck och Lenseus hade alltid varit orsak till split och söndring inom församlingen, och fast de nu bemantlade sina excuser under samvetets täcke, förstode han nogsamt, att andra skäl vore dertill» o. s. v. 1 )
Man har angående denna strid och dess föremål med rätta anmärkt, att det föreslagna generalkonsistoriet, om ock för administrationen af behofvet påkalladt, dock från kyrklig och religiös synpunkt kunde hafva medfört betänkliga följder. Dessa faror har Rudbeck träffande antydt i sitt yttrande till rådet d. 28 Juni 1636: »det blifver visst, att komma politici dertill, taga de allt tillhopa sin kos, är ock emot Augsburgiska bekännelsen, att officia skola konfunderas.» Det var att befara, att det politiska elementet skulle blifva det förherrskande äfven inom kyrkan, att denna skulle till skada för det religiösa lifvet förverldsligas och förblandas med andra statens inrättningar samt förfela sitt egentliga ändamål. Härtill kommer den farhåga, som P. Brahe yttrade, att ett dylikt konsistorium skulle medföra samvetstvång och en spansk inqvisition öfver det enskilda lifvet: troligt är ock, att en sådan myndighet blifvit en afgjord fiende till hvarje slags kyrklig och religiös frihet. Ändtligen kan man med afseende på den tidens politiska förhållanden med skäl frukta, att presterskapet råkat i beroende af aristokratien och förlorat den motståndskraft, hvarmed de
') Rådsprot. d. 28 Juni 1637. Jfr ofvan s. 72.
Källa: Internet Archive ·