Tillbaka Read Runeberg

Sveriges politiska historia, från konung Karl XIII: s död till statshvälfningen 1772, andra upplagan, delvis omarbetad

Originalsida 82
Originalsida 82
Originalsida 82
Originalsida 83
82–83

Sida 82

82 Kap. 29. Mössornas styrelse.

Den innehöll väl en och annan onödigt bitter hänsyftning på konungahuset — t. ex. då det vid en återblick på Roms historia sades, att Octavius under sken af vördnad för lagen nndergräfde rådets myndighet och med förställda anbud att afsäga sig högsta myndigheten sökte med yttersta ifver att bevara henne åt sig, och att ehuru han själf regerade med mildhet och ömhet, lämnade han efter sig regeringen åt sin adopterade son Tiberius, som blef ett mönster af grymhet, våld, liderlighet och alla laster. Men hufvudsakligen var den dock riktad mot Hattarne. Deras föregående styrelse tecknades i all sin landsfördärflighet; deras begär att återkomma till makten och slöseriet, till växelvingleriet och bankolånen, till franska subsidierna och krigspolitiken framställdes som egentliga orsaken till riksdagskallelsen, som framtvungits icke af konungens tronafsägelse utan af kollegiernas djärfva och lagstridiga beslut att uppsäga lydnad för rådets bud och befallningar, hvarigenom hela regeringsbandet blifvit lossadt och en fullkomlig anarki uppkommit; men riksens ständer skulle nog veta att värna friheten både mot envälde och mot ett aristokratiskt ämbetsmannavälde, som genom olydnad och tredska hindrat det nuvarande nitälskande rådets åtgärder till landets bästa och som längtade att åter lämna styrelsen i de förra vårdslösa, samvetslösa och utländskt sinnade väktarnes händer. — Andra skrifter öfverträffade denna både i arghet och kvickhet; men i styrka och grundlighet intog ^Upplysningen till svenska folket» utan tvifvel det främsta rummet. Den framkallade många motskrifter men knappast någon, som med den var fullt jämförlig.

Aristokrati var nu det slagord, som båda partierna slungade mot hvarandra. Hattarne kallade det för ett aristo-

riktigt; stilen synes mig icke vara hans. Ödman i bref till C. B. Rutström (Brinkmanska Arkivet II: 272) säger, att författaren ar assessor Odelius — förmodligen densamme, som 1771 var bondeståndets sekreterare. Att »Upplysningen» är den i Juels depesch d. 3 febr. (se Tengberg, Katharina II :s Nord. allians, s. 69) omtalade piéce, lider intet tvifvel; enligt Juel skulle den då vara skrifven »par une société de gens que nous payons>, och den spriddes i tusentals exemplar på dansk bekostnad.

Digitized by

Google

Källa: Internet Archive ·