Sida 123
Pechlins rånkspel. 123
tom skuggbild och upprätthållandet af ständernas gränslösa välde öfver både konung och räd var oföränderligen den ledande tanken i Pechlins riksdagsmannaverksamhet; och om han i kampen härför än fanns i Hattarnes, än i Mössornas led, så var det icke han utan de, som hade skiftat grandsatser. Denna trohet i en grundsats upprätthöll honom i alla hans öfvergångar från det ena partiet till det andra; mot densamma återstudsade alla beskyllningar för förräderi, falskhet, falhet; den gaf honom anseendet af en oförfärad frihetshjälte, af grundlagens trogne väktare. Stödd på detta anseende, utkastade han med oöfverträffad slughet sina planer; och snart var han den, kring hvilken riksdagens öde hvälfde sig.
Enligt bofvets och Hattarnes ursprungliga plan skulle frågan om regeringsformens ändring företagas i omedelbart sammanhang med rådets afsättning. Men snart framkom Fersen med sina betänkligheter: han ansåg farligt att låta ständerna vara tillsamman efter författningens ändring, i synnerhet om främmande makter skulle söka att lägga sig i saken;1 därför borde man först företaga ordnandet af finanserna och penningväsendet, så att ingenting skulle hindra
komsten till Norrköping återknutit underhandlingen med Pechlin, hvilken väl funnit saken hafva stora svårigheter men dock lofvat göra hvad möjligt vore, för att regeringssättet måtte blifva oförändradt, rådet åtminstone till en del konserveradt, alliansverket ställdt på lika vänskap med alla, utan subsidier men med goda handelstraktater, hvarvid Ryssland skulle öppna de fördelaktigaste villkor. Aftal härom hade skett i sammanträde mellan Österman, Pechlin och Oelreicb, och Pechlin hade förbehållit sig, att ingen mer än de tre skulle få veta därom.
1 Farhågan var icke ogrundad. Enligt Juels depesch af d. 9 juni och Goodrickes af d. 13 juni 1769 hade Ryssland begärt, att Mössorna skulle protestera mot hvarje ändring i regeringsformen — naturligtvis för att gifva Ryssland och Danmark förevändning att uppträda till deras skydd, ifall turkiska kriget gaf ledighet därtill, eller åtminstone att med sina protester understödja riksdagsmännens och därigenom för framtida tillfälle bereda sig rätt att gripa in med vapen. Enligt Juel och Goodricke hade Mössorna lofvat att protestera; men för den händelse att de skulle svika detta löfte, önskade Österman och Juel att få sina hofs fullmakter att afgifva hotande deklarationer. Juel d. 9 juni. 8e Tengberg a. st sid. 80.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·