Sida 169
Frikostighet mot hofvet 169
deras motståndare; dock tycktes de under den förra delen af riksdagen vilja undvika de öfverdrifter och det slöseri, som deras parti fordom låtit komma sig till last. Mot slutet af riksdagen föll allt återhåll härutinnan. Det ser nästan ut, som om de efter konstitutionsfrågans fall och misslyckandet af försöket att skaffa snar bot för oredan i myntväsendet förlorat hoppet om framtiden och därmed både håg och kraft att sätta sig emot de från alla håll framträdande anspråken. Nu beviljades pensioner, löner, ersättningar, understöd utan afseende på statens förmåga att bära alla dessa utgifter.
En dryg del af denna frikostighet kom hofvet till godo; det var, liksom om man därigenom velat trösta det öfver det försvunna hoppet om utvidgad makt. Anslagen till det kungliga huset förhöjdes; medel beviljades prinsarne till utrikes resor; de skulder, som de bägge yngres guvernörer för deras räkning hade gjort, betaltes, likväl med förklaring att ständerna hädanefter ej ville veta af sådana; och slutligen åtogo sig ständerna också att betala konungens och drottningens skulder. Redan vid den föregående riksdagen hade sådana till ett belopp af fyra tunnor guld blifvit af statsverket öfvertagna; nu framkommo nya, stigande till något öfver tjugu tunnor guld. Till en del härrörde dessa skulder från 1761 års riksdag och drottningens då gjorda ansträngningar för att störta Hattarne; nu skulle Hattarne draga försorg om betalningen. Sekreta utskottet gjorde hemställan därom till stånden, med förslag att Deras Majestäters skuldsedlar skulle inlösas med statskontorets förskrifningar, hvilka sedan med en och en half tunna guld om året borde af riksgäldskontoret betalas. En och annan af Mössorna, framför alla Pechlin, begagnade väl detta tillfälle till att dundra mot hofvet och »hofsmickrare» och påminna om landets fattigdom och nöd; men deras ord betydde icke så mycket, ty de utländska ministrarne understödde dem ej; dessa ville, att betalningen skulle bifallas, * och den blef bifallen i alla stånden.
1 > emedan majestätets helgd också är en ingrediens i friheten >, skrifver engelsmannen Goodricke d. 2 febr. 1770. Juel d. 30 jan. Af
Digitized by
Källa: Internet Archive ·