Read Runeberg

Sveriges politiska historia, från konung Karl XIII: s död till statshvälfningen 1772, andra upplagan, delvis omarbetad

Originalsida 217
Originalsida 217
Originalsida 216
Originalsida 217
216–217

Sida 217

Kompositionen. 217

var ej nog att spörja svenska män om en sådan sak: äfven de utländska partiuppviglames ord och samtycke var det nödigt att inhämta. På uppdrag af konungen besökte Fersen ryska och engelska ministrarne för att vinna deras bifall till förslaget. De voro ingalunda benägna därför; de misstänkte, att det endast var en list för att söndra dem från sina anhängare; de fruktade, att om den utländska korruptionen i hast stoppades och de lejda skarorna reste hem, skulle öfverhanden stanna hos konungen och ämbetsmännen, som i allmänhet tillhörde Hattpartiet. Emellertid kunde de för skenets skull ej gärna sätta sig uppenbart emot ett förslag, som hade ett så ädelt utseende — i synnerhet som de för tillfället saknade penningar; de fordrade blott, att rådet skulle delas jämnt mellan bägge partierna — en fordran som, då den skulle hafva gifvit konungen utslagsröst i alla partifrågor, knappast kunde bafva annan afsikt än att under sken af billighet försvåra verket eller ock bana väg för större förändringar.1

Alltså kom en underhandling verkligen i gång, och den 12 juni — dagen före ständernas sammanträde — sammanträdde tre män af hvartdera partiet, Hattarne Fersen, K. Fr. Höpken ocb Duvall, Mössorna Ridderstolpe, Essen och Pechlin, på slottet i konungens och prins Karls närvaro för att öfverlägga om villkoren och medlen att vinna det åsyftade målet och söka på förhand utjämna de tvistefrågor, som kunde väntas uppkomma vid den förestående riksdagen. Den första af dessa, som framkastades, rörde själfva regeringssättet och affardades lätt, då Mössorna såsom en försåtlig beskyllning tillbakavisade Hattarnes fråga, om de tänkte på någon ytterligare inskränkning af konungamakten, och konungen å sin sida förklarade, att han ingenting ärnade af sina undersåtar begära, mer än hvad de själfmant honom uppdroge. Man kom sålunda öfverens, att ingen förändring skulle göras i den konungaförsäkran, som 1751 blifvit Adolf Fredrik förelagd. Svårare var det att komma till enighet i öfriga frågor, om den utländska politi-

Goodrickes depescher den 14 juli 1771.

/Google

Digitized by"

Källa: Internet Archive ·