Sida 278
278 Kap. 32. Riksdagen 1771—72.
liga att foga sig efter konungens önskan: Hiärne, Stockenström och Snoilsky; de begärde och fingo afsked med pension.1 Konungen sökte att förmå ännu två rådsherrar till att frivilligt draga sig tillbaka; han vände sig därom till Bark och Wallwijk men förgäfves; de ville icke uppoffra sig eller vika utan strid.8 När konungen således icke kunde på fredlig väg tillfredsställa Mössornas fordringar och dessa icke ville därifrån afstå, måste striden utbryta. Kanske hade den i alla fall icke kunnat undvikas, emedan Mössornas ledare, som fört underhandlingen med konungen, icke voro herrar öfver sitt parti, såsom de snart fingo erfara.
Att Mössorna, herskande i tre stånd, ville genom underhandling och frivilliga afsked bereda en förändring i rådkammaren, som kunde tillvägabringas genom maktspråk af ständernas pluralitet, och därvid nöja sig med så litet som hälften, då de kunde taga allt, tyckes vittna om en prisvärd hofsamhet. Möjligen hade den någon grund i den ryske ministerns försiktiga önskan att icke drifva den unge konungen till ytterligheter. Men äfven andra orsaker fuunos. Den franske ambassadören, som ansåg Hattrådets bibehållande för riksdagens viktigaste angelägenhet, hade redan i september därom ingått kontrakt med några af sekreta utskottets präster och borgare samt bondeståndets sekreterare, den häftiga Mössan Odelius. Dessa lofvade att söka hindra eller omintetgöra h varje anfall mot rådet, fastän de i öfrigt skulle förblifva Mössor. För denna tjänst skulle bondesekreteraren få en summa af 40,000 d. s. m. som nedsattes i tredje persons vård för att efter riksdagen betalas; sju präster betingade sig 8,000 d. s. m. hvardera, hvaraf en fjärdedel genast och det öfriga vid riksdagens slut; borgarne, bvilkas antal är obekant, började med att
1 De begärde att få i pension halfva lönen, 6,000 d. s. m. Men sekr. utskottet tillstyrkte (19 mars) blott 4,000 d. s. m. i enlighet med hvad 1760 blifvit fastställdt; och detta bifölls af adeln, präste- och borgarstånden.
2 Vergenues' depesch den 19 mars 1772. Bark var rik och ansågs ej behöfva se på uppoffringen af lönen. Wallwijk icke så; men hans betänkligheter skulle minskas genom ett anbud af 12,000 plåtar, som Vergennes åtog sig att betala.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·