Sida 22
22 Kap. 29. Mössornas styrelse.
ginge utrikes ärenden eller rätta förståndet af rikets grundlagar, skulle efter uppläsandet genast förseglas och under kanslipresidentens och rikskanslirådets vård förvaras. Denna sekreta utskottets föreskrift utsträckte nu rådet (d. 8 maj 1767) till alla konungens yttranden och afslog de många ansökningar, som gjordes om deras utfående till tryckning; hvarvid rådet förebar såsom skäl, att offentliggörandet skulle gifva styrka åt det af illviljare inom- och utomlands spridda ryktet om söndring mellan konungen och rådet samt liksom inbjuda allmänheten till ett slags granskning af Hans Maj :ts enskilda tankar, hvilket måste anses såsom stridande emot den kungliga högheten. Mot detta rådets beslut gjorde likväl Keuterholm en kraftig insaga; han anmärkte, att om konungens yttranden skulle uteslutas ur rådets protokoll, så blefve dessa icke riktiga och fullständiga, men att stympa ett rådsprotokoll vore ingenstädes i tryckfrihetsförordningen tillåtet; genom denna grundlag hade svenska folket fått den ypperliga fördel att kunna mer än förut vaka öfver alla ämbetsmäns förhållande; häri låge kraften och styrkan af lagarnas verkställighet, och därpå låge mera makt, än hvad alla kabinetter och nationer i Europa resonerade om vår konstitution; konungen själf måste i långt högre grad än någon enskild äga rätt till den glädje, som tryckfrihetslagen velat bereda hvar och en röstande, den glädjen nämligen, »att hans oväldighet skulle vara känd>. Afven Hiärne och Horn ogillade rådets beslut, men framför allt konungen själf, som fann »rådets ömhet om den konungsliga högheten i detta fall ganska öfverflödig» och i verkligheten illa ådagalagd, *då riksråden vägrade honom hvad lag och förordningar icke vägrade, och då deras godtycke skulle afgöra öfver hans rättigheter». Att han vägrade att underskrifva rådets beslut, verkade visserligen intet, då rådet förfogade öfver namnstämpeln; mera betydde det, att konungen förklarade sig villig att själf meddela sina diktamina åt hvem som det begärde; härigenom blefvo de väl icke tillgängliga till tryckning men kunde dock spridas i afskrifter; och rådets försök att undandölja dem blef således gäckadt. *
1 Inr. rådsprot. 8, 11, 12 maj, IS aug. 1767. Rådspluralitetens heslut var förestatvadt af Löwenhieim.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·