Sida 28
2-S Kap. 29. Mössornas styrelse.
nerna, som denna hjälp ämnades utan till bergsallmogen, bytteägare och grufbrytare, hvilka också visserligen i högre grad än de förra förtjänade medlidande. Ty medau stångjärnet under sedel myntsflödets tid hade stegrats i pris och spannmålen likaledes, hade tackjärnspriset icke allenast icke höjt sig i rätt förhållande därtill utan till och med under några år fallit. När nu den onda tiden kom, hade bergsmännen, redan förut utarmade, icke den styrka att eraotstå, som brukspatronerna borde hafva ägt, ifall de visligen hade nyttjat de goda tiderna. l
En annan af tidernas förändring hårdt drabbad klass, för hvars nöd man icke kunde sluta ögonen, voro ägare af fastigheter — hus, landtgods, bruk — , på hvilka bankolån blifvit tagna. De hade visserligen den stora fördelen, att dessa lån voro ouppsägbara, så länge de fullgjorde den årliga ränte- och kapitalafbetalning, som blifvit föreskrifven. Men denna afbetalning af 8 procent var dryg, i synnerhet under då rådande penningbrist; och så snart de brusto i erläggande däraf, lade banken genast handen på hela egendomen, om den än var stor nog att många gånger betäcka skulden; och svårigheten att vid en tvungen försäljning i penninglösa tider finna köpare ökades, ju större egendomen var. Och det var till stor del landets bästa egendomar och förnämsta män, som det här gällde; så att äfven politisk klokhet syntes bjuda att framgå med varsamhet. Själfve Rudbeck ansåg en eftergift både billig och nödig och tillstyrkte baukofullmäktige (d. 26 okt. 1767) att nedsätta den år-
1 Inr. rådsprot. 21 okt. 1767, då beredningen tillsattes. Dess betänkande af den 6 febr. 1768 är tryckt och innehåller berättelse om åtgärderna. Prot. och handlingar, som utvisa Norbergs och Grangärdes bergslagers öfverklagade tillstånd samt orsakerna därtill (Stockh. 17ti9). Fredr. Gyllenborg var ägare af bruk, som behöfde köpa tackjärn: och man satte detta i sammanhang med den förordning, som gjordes vid riksdagen 1756, att kronans tiondetackjärn ej såsom hittills skulle säljas på auktion utan få lösas af manufakturverksägare till ett lindrigt pris, som skulle bestämmas af bergskollegium (där han var president) med kammarkollegium och statskontoret. Härigenom nedtrycktes tackjärnsprisen. Efter Gyllenborgs död återställdes auktionerna vid riksdagen 17B2.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·