Sida 184
184 TREDJE KAPITLET.
denna tid framträngde äfven till Sverige *, förklingade öfverallt obesvaradt. Dock, det var en väsentlig skilnad emellan Polen och Sverige sådant det blifvit efter den 19 augusti, och härpå berodde i första rummet Sveriges räddning: Sverige hade visat, att det ännu kunde hjelpas och att det förtjenade hjelp, ty det hade gjort ett allvarligt försök att hjelpa sig sjelft och framstod i närvarande ögonblick inför utlandet enigt och samladt omkring sin konung. Det var en stor sak, att revolutionen haft en så hastig och fullkomlig framgång, att den ej gaf tillfälle till utländsk inblandning. Den nya ordningen stadgade sig dag för dag och slog rot i sinnena; de yttringar af missnöje som förspordes voro alltför obetydliga att vålla några bekymmer2. Detta erkändes äfven af de utländske ministrarne ; de tröstade sig och sina hof dermed, att missnöjet tillbakahölles endast af fruktan och skulle ge sig luft vid första anledning utifrån. Stödd på denna åtminstone till utseendet fullständiga endrägt och på Frankrikes bistånd kunde Gustaf Hl och hans män framhärda i sitt beslut att bjuda den hotande faran spetsen. Man kan ej finna, att vare sig konungen sjelf eller någon af hans rådgifvare ett enda ögonblick vacklat i detta beslut eller ifrågasatt att vika en hårsmån ifrån hvad de ansågo Sveriges ära och välfärd fordra. Konungens mod och ståndaktighet sattes på ett svårt prof, då hans egen morbroder, i stället för att räcka honom en hjelpsam hand eller åtminstone visa sig neutral, syntes träda i spetsen för hans fiender för att åter tvinga honom under oket. Han var genom enkedrottningens meddelanden beredd på
1 Polske konungens skrifvelser till Gustaf III af IS sept. o. 27 okt. 1772 samt 17 febr. 1773, I hvilka han påkallade Sveriges hjelp. Kanslikollegium, som hade att yttra sig härom, förklarade naturligtvis, att ingenting kunde göras för Polen (H. H. V, 138 ff.). Till de preussiska och ryska hofvens förargelse yttrade sig U. Scheffer ogillande och varnande om Polens delning i samtal med de engelske och holländske ministrarne.
2 Försök gjordes att väcka missnöje bland artilleriets manskap. (J. M. Sprengtportens rapport 14 okt.). — Riksdagsmannen Mats Jönsson från Tabergs bergslag hade vid hemkomsten från riksdagen utbrustit i förgripliga utlåtelser. Konstapeln Stadenberg hade yttrat sig på ett uppviglande sätt om revolutionen. (Just. revisis protok. 16 okt 1772, 21 jan. 1773). Presten Granér insände till konungen en förgriplig skrifvelse, meu så förvirrad, att han insattes på Danviken: cbo 5 nov. 1772.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·