Sida 264
264 FJÄRDE KAPITLET.
Han var en för sin tid ovanligt upplyst man och dertill en stor menniskokännare, men kunde likväl låta dåra sig af lycksökare och äfventyrare; och på samma gång han väl förstod att värdera och framdraga förtjensten, hvar den än fans, skänkte han sin ynnest åt personer, som endast hade börden och en vacker yta att tacka derför. Ingen förmådde så som han dölja sina tankar och tillbak ahålla sina känslor, men densamme greps understundom af en nervös, brådskande oro och kunde till sin omgifning föra ett högst oförsigtigt tal, som ådrog honom obehag såsom konung. Af naturen högsint och ridderlig hade han genom sin ställning i lifvet, genom sin ungdoms erfarenheter blifvit en mästare i förställningens och intrigens konst. Ingen svensk konung har med sådan stränghet upprätthållit konungadömets yttre värdighet och helgd, men knappast har någon visat en sådan efterlåtenhet emot sina vänner och tjenare; ingen svensk konung har fått höra så mycket smicker som han, men å andra sidan bar väl ingen med sådant tålamod upptagit de skarpaste anmärkningar. Samme konung, som med sådan ihärdighet fullföljt vissa politiska syften allt från början af sin regering till dess slut, har i andra fall uppgjort sina planer och låtit dem fara med en sorglöshet, som stundom gaf honom utseende af förslagsmakare. Denna sammanställning af skiljaktiga egenskaper kunde fullföljas ännu längre. Den proteus-artade rörligheten i hans karaktär har förefallit många som en psykologisk gåta. I sjelfva verket ligger förklaringen nära till hands. En sådan rikedom af snillegåfvor och intressen som Gustaf III:s, när de icke fullt beherskas af viljan och karaktären, när de sakna den inre harmoni, som ger en hvar af dem dess rätta plats och verksamhet, måste nödvändigt leda till mångfaldiga skiftningar och motsägelser i tanke- och handlingssätt.
Det är ej svårt att i denna teckning af Gustaf III igenkänna många drag, som han ärft på mödernesidan, som påminna om Lovisa Ulrika och om Fredrik den store sådan
»Quoique ce prince ait des lueurs de fermeté, elle ne fait rien moins que le caractére dominant. La lassitude et le dégoöt succédent bientöt; sa propension naturelie est pour la tranquillité, falsan ce et le repos».
Digitized by
Källa: Internet Archive ·