Sida 418
418 SJUNDE KAPITLET.
deraf — och det saknades aldrig styrelseåtgärder att klandra; i synnerhet blefvo, som vi få se, kronobrännerierna en förargelseklippa för Stockholms borgerskap. Enligt överståthållarens mening utgick klandret egentligen frän dessa numer sysslolösa politici frän partitiden, h vilka ej hade annat näringsfång »än att för födan i borgare- och andra hus politisera, svärta och förtala författningen och ämnen som dem icke angå». Konungen sjelf trodde icke det var så farligt med dylikt klander: »jag måste göra Stockholmsborna den rättvisan», sade han, »att deras fronderi sitter mera i hufvudet än i hjertat»1. Men någon gång kunde det gifva sig luft på ett betänkligare sätt. En advokat Rydman hade förgäfves sökt företräde hos konungen; han utfor då i sjelf va kanslirummen i »högstförgripliga» yttranden mot konungen och rådet och framkastade till och med hotelser mot konungens lif. Han dömdes af hof rätten till döden, men benådades med lifstids fängelse på Bohus fästning. I anledning häraf lät enkedrottningen uppmana rådet att söka för framtiden afstyra konungens enskilda audienser2 såsom vådliga för hans personliga säkerhet. På rådets föreställningar härom svarade konungen, att han fruktade, i fall dessa audienser med ens upphörde, att rådet skulle få bära skulden derför, liksom ville det hindra undersåtarne att komma i omedelbar beröring med konungen3.
Hufvudstaden egde numera en styresman, som förstod konsten att beherska dess lifliga befolkning både med godo och med ondo. Det var den yngste af rådsherrarne, Karl Sparre, hvilken, ehuru numer äfven krigsminister, likväl medhann att egna hufvudstaden en oaflåtlig uppmärksamhet. Med Sparre hade Stockholm fått en öfverståthållare, som var sin plats vuxen, en styresman, hvars like det ej haft sedan den förste öfverståthållaren Klas Fleming. En ny anda, ett kraftigt initiativ förmärktes öfverallt, om än tillika mycken sjelfrådighet. En af Sparres förnämsta skapelser
1 Karl Sparre till kon. 13 okt. 1775. Kon. till Creute 19 ang. 1778: O. P.
2 Dessa hade redan hösten 1773 inskränkts från tre dagar till en dag i veckan.
* Heml. protok. 10, 12 dec. Justit. revis:s prot. 5, 13 dec 1776.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·