Sida 448
448 SJUNDE KAPITLET.
exempel, man erinrade, att »ständerna sjelfva på flere riksdagar erkänt nödvändigheten deraf»1, och att på deras tillstyrkan kongl. maj.t i förordningen af d. 9 jan. 1770 uttalat såsom ett önskningsmål dalerns återställande till dess forna värde i uppbörden, äfvensom att ständerna 1772 uppdragit åt kongl. maj:t att förordna om rikets finans- och penningverk. Billigheten af att så skedde insåges lätteligen, om man erinrade sig, att de utskylder, som utgingo in natura, fortfarande erlades till sitt ursprungliga belopp, oaktadt deras räknevärde numer flerdubblats. Allt detta oaktadt ville dock regeringen ej utkräfva hvad hon var berättigad till, utan visa allt möjligt undseende mot de skattdragande. Endast de penningräntor, som vore äldre än 1719, skulle utgöras till 3 d. s. m. riksdalern — de yngre deremot äfvensom acciserna efter 6 d. Derjämte kungjordes åtskilliga lindringar i den allmänna bevillning, som sista riksdagen åtagit sig, uppgående tillsammans till 3 t:r guld. Då samtidigt krönings- och begrafningshjelpen från 1772 upphörde (4 t:r guld), var skattelindringen för följande år ej obetydlig.
Regeringen gjorde hvad den kunde för att skydda allmogen mot de finansknep och prejerier, hvartill myntförändringen gaf många tillfällen. Landshöfdingarne skulle sjelfva eller genom ombud närvara vid de första uppbördsstämmorna för att upplysa allmogen och hindra oriktiga beräkningssätt. Det medgafs, att de gamla nu aflysta silfvermynten finge tills vidare mottagas i uppbörden och inväxlas i ränterierna efter en viss billig tariff; förordningen härom utkom dock väl sent, först d. 16 jan. 1777, sedan enskilda växlare någon tid drifvit sitt spel i landet2. Man sökte äfven genom pressen upplysa folket om orsakerna till skatteförhöjningen och öfvertyga det, att skatterna i sjelfva verket ej blifvit ökade; detta var syfte-
1 Dermed förhöll sig så, att sekreta utskottet både 1766 och 1772 umgåtts med dylika planer, och att förslag dertill utarbetats, men längre hade man ej vågat gå. Malmström, VI, 360.
2 Finansregistr. Senare medgafs för en tid att inväxla äfven myntplåtar i ränterierna efter 45 rdr sp. pr sk&: kbr 7 okt. 1777. — För det aflysta silfvermyntet utbetaldes omkring 400,000 rdr.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·