Sida 57
KONUNGEN OCH PRESSEN. DEN KUNGLIGA FAMILJEN. 57
med sin vanliga otålighet, att hennes enkennderhäll måtte framför allt afgöras af ständerna, och skylde på konungen, då det dröjde ; hon klandrade allt hvad han företog sig och uppeggade till och med sina yngre söner emot honom. Konungen beklagade sig öfver moderns bemötande hos Fredrik II, och man får göra denne den rättvisan, att han gjorde hvad han kunde för att upprätthålla endrägten inom familjen: han uppmanade allvarligt både moder och son dertill. På hösten greps hon af en längtan att återse sitt forna hem och begaf sig, åtföljd af sin dotter, till Berlin i november 1771. Här fann hon sig oändligen väl, omgifven af gamla vänner och minnen ; i jämförelse med Berlin tedde sig Sverige för henne som ett »helvete»; sitt dåliga lynne utgöt hoD nu endast öfver sitt svenska följe1 och genom bref öfver sin son konungen, som aldrig gjorde henne i lag. Hans försoningspolitik ansåg hon för antingen dårskap eller falskhet och sade honom det rent ut — uppriktighet var en af hennes dygder — och på ett mycket sårande sätt; talet till talmännen kallade hon en »teatereffekt», som ej skulle bedraga många o. s. v. Ännu häftigare var det språk hon förde om konungen i sina bref till sin och hela familjens förtrogne, schweizaren Beylon2. Ingen har allvarligare än denne kloke, hofsamme man varnat henne för följderna af hennes häftighet. Han var i tillfälle att se, hur hennes utbrott smärtade och sårade konungen, och hur mycket värde denne satte på hennes bifall; han besvor henne att söka återvinna sonens förtroende genom vänlighet och förutsade, att om det icke skedde, skulle hemliga fiender begagna hennes oförsigtighet till att göra brytningen ohjelplig. »Eder egen, hela eder familjs undergång», skref han, »måste vara skrifven i himmelen, då med all den upplysning ni eger ni
1 >Blle nouB traite», skrifver F. Nolcken till Beylon 21 febr. 1772, »comme les derniers des humains avec un mépris, un orgneil. qui tantöt
me fait enrager, tantot me falt rire je p referera i 8 la condltlon
la plus dure, tönt, jusqu'au besoln, å 1'horrenr d'étre attaché å une personne aussi In juste». Q. P.
3 Hennes brefvåxling med Beylon gick ej genom svenska kansliet, utan genom preussiske ministern i Stockholm. Btt motstycke hårtill var, då konungen anmodade svenske envoyén i Berlin, frih. Zöge v. Manteuffel, att i sårskild chiffre meddela* honom hvad som tilldrog sig i Berlin under enkedrottn ingens dervaro.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·