Sida 124
lan *). Johan Gyllenstjerna lät sig icke på sådant sätt afvisas, och hans ihärdiga kraft sammanhöll de öfriga. Tvisten fortfor med den yttersta bitterhet och det i flere veckor. Brahe-Bjelke partiet utgjorde 16, De la Gardi-ska deremot 15 personer. De höllo livar för sig ser-skilda sammankomster och förde ett ganska hotande språk. De la Gardiska partiet påstod, att deras motståndare, fastän utgörande flertalet af rådet, borde betraktas, icke som styrelse, utan som part. De gingo än längre och påstodo, att detta regeringens flertal alldeles icke föreställde det kungliga majestätet o. s. v. Inom rådet an-grepo partierna hvarandra med de svåraste beskyllningar, och esomoftast blefvo sekreterarne utvisade, för att slippa främmande vittnen. Man blygdes.
Båda delarna bestormade emellertid enkedrottningen för att vinna hennes bifall. Hon sökte i det längsta undandraga sig hvarje afgörande svar, och ville deremot stifla försoning mellan de stridande; men fåfängt. Då kastade sig hon och Wrangel på flertalets sida, hvarige-nom Brahe-Bjelke partiet vann än större öfvervigt. Den
11 Maj 1670 blef statsregleringen ändteligen antagen och underskrifven; men först i Juli 1670 gaf regeringen något svar på de 12 motsägande rådsherrarnas klagoskrift. De fmgo alla i allmänhet och De la Gardie i synnerhet uppbära allvarsamma tillrättavisningar lör deras försök att underkänna och öfverändakasta, hvad rikets lagliga regering på lagligt sätt beslutat. Brahe-Bjelke-partiets redliga sträfvande blef ej utan sin frukt. De genomdrifna besparingarna lätlade statsverket, och från och med 1669 började riksskulden att år för år och ända till 1672 betydligen förminskas.
') Rådsprot. d. 21 och 23 Mars 1670.
Källa: Project Runeberg ·