Sida 201
Hvad svenska kronan i öfrigt vann på dessa bakräntor och beräkningar, icke var det ära hos allmänheten eller förtroende hos penningekarlarna. Efterträdande regering kände och sökte godtgöra denna förlust. När Karl den tolfte år 1700 afslutade denna liksom de öfriga efterräkningarna, yttrade han i kungörelsen derom följande märkliga ord: vi förklara härmed på det kraftigaste, att
eho, som hädanefter vill oss med några försträckningar tillhanda gå, den skall efter kontraktens tydliga innehåll vara försäkrad, icke allenast om sitt kapitals riktiga återfående uti lika godt mynt„ som han förskjutit, utan ock om intressets riktiga åtnjutande efter förskrifningen. I dessa sonens ord ligger domen öfver faderns åtgerder.
TJUGONDENIONDE KAPITLET,
RÄFSTEN MED KÖPEGODSENS OKÖPTA RÄNTOR
1686.
INLED-NING.
De nya reduktionsplanerna vid 1686 års riksdag åsyftade icke blott pantegodsen utan, såsom vi sagt, äfven köpegodsen. Det var två fördelar, man i sistnämnde hänseende sökte vinna; nämligen, den ena, att få indraga de så kallade oköpta räntorna; den andra, alt få inlösa gods, sålda före 1632. Vi skola för redighetens skull serskildt afhandla hvart och ett af dessa ämnen; och börja med räfsten om de oköpta räntorna. ,
Planen åsyftade en rubbning af de mellan kronan och enskilda slutade gods-köpen. Men dessa afhandlingar voro ordentligt ingångna och mångfaldiga gånger bekräftade, stundom medelbart, ofta uttryckligen. Vid de förra reduktionsriksdagarna, 1655, 1680 och 1682 hade adeln förbehållit sig. att deras inköp af kronogods skulle blifva orubbade, så framt icke något bedrägeri dervid förefallit.
Källa: Project Runeberg ·