Tillbaka Read Runeberg

17. Karl den elftes historia. H. 3. Reduktions-Verken

Originalsida 298
Originalsida 298
Originalsida 298
Originalsida 299
298–299

Sida 298

staten och kanske vanmägtig i det lilla lydlandet. Liff-ländska ridderskapels öfvermod gjorde också förhållandet än mera kännbart. Derfill kom slutligen, att Polen ännu icke med något fredsslut formligen afträdt denna sin ford-na tillhörighet, så att Sverges välde deröfver var på sätt och vis blott en tillsvidare besittning. Gång efter annan uppsköt man derföre frågans slutliga afgörande, och 1629 gaf Gustaf Adolf en försäkran, hvaruti han visserligen tryggade lifflänningarne vid deras innehafda fri- och rättigheter, men detta blott tillsvidare och till närmare undersökning. Landet fortfor att styras på det gamla sättet; och inga lagar eller skatter påbjödos utan att vara af ridderskapet på deras ordentliga landtdagar beviljade. Så fortgick det allt framåt, till dess Kristina icke blott vidgade deras ärftliga länsrätt utan äfven år 1648 formligen och utan förbehåll stadfästade deras gamla pri\ilegier, friheter och rättmätiga egendomar, sådana de dem under henne sjelf och under deras förra öfverheter åtnjutit. Så fingo de slutligen den efterlängtade och formliga säkerheten.

Ännu hade likväl Polen icke afstått sina anspråk på besasde land. Detta skedde dock ändtlisen i Oliva 1660. Redan i sjelfva fredsslutet gaf svenska regeringen ett slags löfte om upprätthållande af lifflännmgarnes fri- och rättigheter. Detta blef sedermera af förmyndare-regeringen formligen bekräftadt den 23 November 1660 i ett privilegii-bref af ungefär samma ordalydelse som drottning Kristinas. Vid kröningen 1675 lofvade också Karl den elfte att bibehålla sina undersåtare vid hvars och ens rättigheter, privilegier och egendom, under hvilket löfte således äfven Lifflands innevånare voro inbegripna. Emellertid blefvo dessa sednare mer och mer oroliga; ty fjerdeparts-räfsten började redan anställas hos deras grannar i Estland, bvarjemnte man hotade också dem sjelfva med dylik efterräkning. De vände sig derföre med en böneskrift till konungen och lyckades erhålla hans allmänna bekräftelse pa deras gamla privilegier och arf-, pant- och länegods. I samma bref ogillade han ock, att man hotade dem med

Källa: Project Runeberg ·