Sida 314
utlofvades, att de skulle mot lindrig afgift bekomma ärftlig städjerätt till flere bland de egendomar, som nu indrogos. Detta blef sedermera närmare beslämdt. Hvad godset borde gifva i årlig afrad, skulle kronans ämbetsmän uträkna. En tredjedel deraf efterskänktes. Mot de öfriga två tredjedelarna skulle jordstädje-rätten, ärftlig och odelad, tillfalla äldste sonen af förre ägaren. Men sedan denna slägt utdött, skulle egendomen bortstädjas till den högstbjudande och det ulan något afdrag. En sådan så kallad fördel beviljades dock endast åt egarne af de smärre gods, hvilkas afgift ej steg högre än till 1,500 riksdaler. Liff-länningarne påstodo dock ofta och enträget och högljudt, att detta icke var något nådebevisnågon fördel; ty, sade de, för det första har kronan alldeles ingen laglig rätt till dessa våra egendomar; och för det andra blifver afradssumman af kronans ämbetsmän så högt beräknad, att den näppeligen kan utgöras, fastän ock tredjedelen efterskänkes.
Också en annan punkt väckte mycken förargelse. Den 23 December 1G85 hade Karl befallt, att »Ingerman-land och de utrikes provinserna» skulle åtnjuta först 6 frihetsår och sedermera en tredjedels afkortning i fjerde-partens erläggande. Med utrikes provinser mentes den tiden alltid Bremen, Pommern, Liffland, Estland, oftast också Ingermanland och stundom Kexholms län. Orden voro således i afseende på Liffland klara, och likväl begärde reduktions-herrarna närmare förklaring deröfver. Det ser nästan ut, som hade man önskat en sådan förfrågan, för att derigenom få tillfälle att återtaga ett redan ångradt medgifvande. Alltnog! Några veckor efter förordningens utfärdande anhöll reduktions-kommissjonen att lå veta, om denna åt »utrikes provinser» lofvade eftergift skulle gälla äfven för Pommern, Bremen, Est- och Liffland. Konungen svarade nu: nej! — Med orden utrikes provinser, skref han, mente vi intet annat än Ingermanland 1). Uti
4) Ordalagen voro dock: Ingermanland och do utrikes
provinserna.
Källa: Project Runeberg ·