Sida 320
och helt och hållet underkasta sig konungens vilja och svenska ständernas beslut. Ytterligare ämnade man icke låta denna ed komma för deras ögon, förrän just vid sjelfva afläggandet; så att de, öfverraskade, skulle svärja densamma, innan de hunnit betänka innehållet. Så säger ryktet. Troligt är, att en sådan ed aldrig blef för lifTJänningarna framlaggd; säkert är, att hon af dem aldrig blef aflaggd. Säkert är ock, att de prutade emot och ville ogerna binda
sig genom någon slags ny arfhyllnings-ed; så framt ej
Karl dessförinnan förnyat och bekräftat sitt ofta omtalda år 1678 utfärdade frihetsbref.
Den nämnde nya arfhyllningen gick dock slutligen
för sig i Riga, den 23 September 1687. Under nära två veckors tid hade den dag från dag blifvit uppskjuten i anseende till ett oafbrutet regnande. När den ändtligen och till trots skulle verkställas, blef hela samlingen och släten genomblött af den fortfarande och ymniga nederbörden. Hyllnings-predikan hölls af den store generalsuperintendenten Johan Fischer och öfver konunga-bokens ord lj: så gjorde Jojada ett förbund emellan Herran och kcnungen och folket, att de skulle vara Herrans folk; desslikes ock emellan konungen och folket. Der felades sedermera icke anspelningar och jemnförelser mellan prakten och väderleken, mellan ingångsspråket och konungens förhållande lill liffländarne.
På samma gång var landtdag i Riga. Lifflänningar-ne fortforo i sitt motstånd och i sin vägran att erkänna reduktionens laglighet. Derjemnte framkommo de omigen och kanske för åttonde eller tionde gången med det, för Karl den elfte så besvärliga åberopandet af hans 1678 utfärdade frihetsbref. Konungen blef genom allt detta högeligen uppbragt; i synnerhet deröfver, att lilflänningarne så oupphörligen förehöllo honom nämnde hans frihetsbref och det löftesbrott, som nu mot detsamma föröfvades. Redan förut hade han dock gifvit tillkänna, med hvad obe-
i) 2 Konunga B. XI. 47.
Källa: Project Runeberg ·