Sida 82
hon kunde minnas bland dem, som blifvit hårdast behandlade. Hvarje af dessa till konungen rigtade böner slutade hon med orden: loben Sie mir das? loben Sie mir das? och med strömmande tårar gaf Kar] det begärda löftet. Efter dess erhållande Jåg drottningen tyst och stilla, utan att mer yttra någon jordisk tanke eller önskan. Den 26 Juli 1693 klockan 6 på eftermiddagen började hen-
nes ögon att brista; klockan omkring 8 tillslölos de för evigt.
Jag tror, skref grefvinnan Dela Gardie^ att aldrig någon kunglig person blifvit så beklagad och sörjd, som hennes majestät. Här är en allmän gråt och jemmer, och alla
menniskor gå sorgklädda, så att i hela staden finnes knappt en enda aln svart tyg mer att köpa.
Också har sällan en allmännare sorg blifvit spord i Svea land. Skalderna uppstämde en mängd rörande klagodikter, och detta icke blott i Sverige, utan i hela norra Europa, der öfverallt Ulrika Eleonora var känd och vördad. Hennes dygd var så englaren och mild, att den hos lättsinnigheten, hos sjelfva lasten uppväckte, icke såsom ofta
sker, hat och afund, utan beundran och kärlek. Den
sköna, snillrika, men mycket lättfärdiga Aurora Königs-marck, rörd af förutnämnde ädlare känslor, skref vid Ulrika Eleonoras död ett sorgeqväde, fullt af beundran öfver den styrka, hvarmed drottningen besegrat menskliga naturens svagheter och brister.
Ingens sorg var dock så häftig och djup, som Karl den elftes. I samma ögonblick som drottningen dog, svimmade han bort, och ådern måste öppnas, innan man kunde från likrummen återföra honom till Stockholm. Vid afre-san från Karlberg utbrast han jemrande: här lemnar jag qvar mitt halfva hjerta! Återkommen till Stockholms slott, måste han under flera dagars feber intaga sängen, och ytterligare ett par gånger åderlåtas. Så snart han mägtade omigen gå uppe, började han under gråt och qvi-dan vandra fram och tillbaka i den aflidna drottningens rum och oupphörligt påminna sig henne och hennes ord
Källa: Project Runeberg ·