Sida 201
starkare August. Sådant var dock en omöjlighet. Han befallde derföre Nils Gyllenstierna att med en betydlig tropp ila från Pommern till hjelp. Stenbock och Mör-ner, som med 8000 stannat i Lithauen, befalldes ock att der qvarlemna blott ungefär 2000 och med de öf-riga skynda nedåt Polen och till den stundande kampen. Karl gaf sig likräl icke tid alt i Warschan invänta dessa förstärkningar, utan gick genast söderut, för att uppsöka August och dess här. Till detta tåg valde man dock för det mesta nattens timmar; som det säges, på det att fienden icke skulle komma under fund med, huru ringa svenska styrkan var. Som vi sett, väntade ock Karl stundeligen ankomsten af förstärkningen från Lithauen. Men det tjuguåriga blodet kunde ej dervid gifva sig länge till tåls. Han red bort för att sjelf höra efter, hur snart dessa troppar skulle komma; och mötte dem flere mil derifrån, befallde tåget påskyndas och ilade åter före dem tillbaka till hufvudhären.
Denne hade emellertid nu den 7 Juli om aftonen anlänfU till grannskapet af polsk-sachsiska hären, hvil-ken var mycket öfveiiägsen och innehade en fördelaktig ställning. Karl ville dock genast angripa, ehuru ingen af förstärkningarna ännu hunnit ankomma. Nästan alla generalerna afstyrkte och rådde, att invänta, om ej Gyllenstierna. åtminstone Mörner och Stenbock, bvilka voro knappt en dagsled borta. Men dessa föreställningar blefvo förgäfves. Karl ville icke höra talas om uppskof, och tviflade icke ett ögonblick om segern. Då fick Piper ett lyckligt infall. I öfvermor-gon, sade han, är den 9 Juli, årsdagen af slaget vid Duna. Det vore både ovanligt och ärorikt att med två segrar förherrliga en och samma dag, om det nämligen ginge an, att tills i öfvermorgon uppskjuta striden. Detta skäl verkade och Karl g
Källa: Project Runeberg ·