Sida 209
KRAKAU INTAGES.
Efter slaget drog sig August så hastigt tillbaka, att svenskarne omöjligen kunde honom upphinna. Men deremot funno de vägen öppen till Krakau och begagnade den, ehuru några lätta troppar här och der kringsvärmade. En gång voro dessa likväl nära, att bortsnappa Karl sjelf. I sällskap med Stenbock och vid pass 20 officerare hade han ridit ut i nejden och dervid blifvit angripen af en skara fiender, man säger ända till 500. Efter tappert fäktande måste Karl vika tillbaka och var nog lycklig att rädda sig öfver en på återvägen varande bro. Då polackarne ville jaga efter, beslöto några bland svenskarna att med egen lifsfara trygga konungens återtåg. De voro öfverste Dahldorff, gardeskaptenen Nils Rosenstierna, kammarpagen Klinckowström och lifknekten Halling. Dessa fyra fattade stånd på den smala bron och lyckades att hejda fienden så länge, tills konungen hunnit komma i säkerhet. Men i detsamma sjönko de ock alla fyra nästan till döds sårade i sitt blod och blefvo tillfångatagna.
Den 31 Juli anlände Karl till Krakau. Staden var illa befäst, än sämre bevakad. Stenbock kom utan motstånd in i förstaden Kazimierz och ända till sjelfva stadsporten. Det var en yttre dörr af träd och en inre af jern. Stenbock klappade på och befallde i svenska konungens namn, att porten skulle öppnas och staden uppgifvas. Man svarade, att nycklarne vore borttappade. Stenbock begärde då få tala vid borg-höfdingen sjelf och denne kom straxt till inre sidan af porten. Stenbock föreställde honom, att kriget fördes endast emellan båda konungarna; men att emellan Sverge och Polen vore vänskap, och att man derföre borde öppna porten. Borghöfdingen vägrade. Dä hotade Stenbock, att, i händelse af motstånd, skulle hela besättningen blifva nedhuggen. I detsamma kom Karl
Källa: Project Runeberg ·