Sida 119
Ludvig den fjortonde skref följande märkeliga ord: när en klok man inser omöjligheten oj att återfå allt, hvad han förlorat; dä nöjer han sig häldre med något, än med intet. Sedan nu svenska konungen tillräckligen ådagalaggt sitt hjeltemod, är det också tid, alt han tänker pä sid rikes verkliga fördel. -Varningen blef fåfäng. Det enda, man kunde vinna, var, att konungen till en början icke tvärt förkastade alltsammans; utan tackade för Preussens goda vilja och uppsköt tills vidare sitt omdöme öfver saken. Men någon tid derefter eller i slutet af 1713 fordrade han Stet-tin tillbaka utan att dock vilja återbetala den nämnde lösepenningen. Han ansåg sig till det förra berättigad. till det sednare icke förpiigtad; emedan öfver-enskommelsen blifvit honom oåtspord afslutad mellan Preussen och administratorn Kristian August. Till denne sednare hänvisade Karl alltså Preussen för utbekommande af oivannämnde penningar. Preussen svarade, att besagde administrafor, för närvarande nästan på flyende fot, icke vore för en sådan summa vederhäftig; — alt ätgerden skett till fördel för Sver-ge; — att Karls bemyndigade sändebud Vellingk densamma gillat; — och att Kari således vore förpiigtad till betalningen. Men Karl yrkade motsatsen och begärde, att kejsaren skulle tillhålla Preussen att utan lösepenning återlemna Steitin. Konungen i Preusseu blef mycket uppbragt. Jag kan rj tro, skref han till Karl, att eders majestät verkligen åsyftar något sådant. Eders majestät är för ädelmodig och rättvis att låta mig med en så stor penningeförlust vedergällas för den välvilja, hvarmed jag uppträ dt till beskydd för eders majestäts pommerska länder. Men det blef der-vid. Frampa sommaren 1714 berättades, att Karl nu ändtligen skulle komma till Pommern, och alt han lö-rehade hemliga underhandlingar med administratoru. Preussiska konungen befarade, att den svenska skulle, med tillhjelp af de i Stettin varande holsteinska tropparna, bemägtiga sig nämnde stad. Preussen beslöt
Källa: Project Runeberg ·