Sida 29
för att öfver tidens gudlösa furstar ocli folk verkställa de straffdomar, gamla testamentet uttalade öfver Fili-stéer och Monbiler m. fl. Troende pä gudomlig kallelse, ansåg lian sig äfven förvissad om en förr eller sednare kommande gudomlig hjelp. Under de sista åren slogs öfver honom en skådepenning, som visade, Mura frälsaren upplyfte den i hafvet nedsjunkande Petrus, hvarofver lästes: jag sjunker; men för att åter upplyftas. Denna känsla urartade dock snart till det sinnelag, som icke blott förtröstar utan ock frestar, och som slutligen nedkastade bäde Karl och Sverge frän tinnarna af templet.
Också mindre högstämda tankar torde hafva bidragit. Troligt är, all Karl lockades af samtidingen Ludvig den fjortondes exempel, hvilken flere är bortåt förföljd af svåra olyckor, dock slutligen räddades genom omständigheternas besynnerliga vändning. En dylik förhoppning hörde Karl hysas ocksä af många andra. En tysk skald skref 1715:
Framåt, du tappre Karl! Din välgång alla önska.
Framåt! Ty lyckan står dem djerfvom alltid bi.
Din rika ärekrans skall växa till och grönska,
Och lönen för ditt mod en slutlig seger bli.
Genom ofvannämnde höga tankar om sin sak och om siu kallelse, lockades Kari att med ovilja betrakta en hvar, som vågade lägga honom hinder i vägen. Under första krigsåren har han visserligen berömt till och med belönat tappra och ihärdiga fiender. Framgångarna alstrade dock snart nog ett sinnelag, som ej kunde fördraga något motstånd, ulan t. ex. hotade att hänga de tappra och ihärdiga borghöfdingarna i Nieswicz ') och YYeprik. 2) Detta inträffade just medan Karl var eller trodde sig vara på lyckans höjd. Seder-
•) Se 31. 302. *y Se 33.
På sidan nämns Ludvig XIV
Källa: Project Runeberg · ·
