Sida 147
145
ränner till evig sorg och bedröfvelse, och jag sjelf skulle förlora allt milt arf och eget i Sverge. Härvid afbröt honom Mejer, sägande; Ti lybske äro nog rika alt gifva eder detta fyradubbelt igen. Och om, det Gud förbjude, Gustaf skulle få öfverhand, så vilja vi dock icke sluta fred, förrän lxan återgifver ali eder egendom. Men Svante nekade ändå, och kunde hvarken med hotelser eller löften lockas alt frivilligt resa till Lybeck. Då utbrast Marcus Mejer: Yelen i ej i Guds namn, så skolen i dock i djefvulens. Derpå framkommo femtio lybska ryltare, och tillika herrarnas hästar. Svante måste sitta upp; Mejer tog hans häst vid tygeln, och så bar det af, utan allt dröjsmål till Lybeck.
Här bestormades herr Svante både med löften och hot. Man gaf honom nya granna kläder, kallade honom den unga riksföreståndaren i Sverge, slog till och med mynt med hans namn. Men allt fåfängt. Ehuru blott en yngling, ja nästan gosse, egde ban dock nog styrka att motstå alla frestelser. Han bibehöll det gamla Sturenamnets ära obefläckad. Efter någon tid måste lybeckrarna tillåta honom att återresa till Lauenburg.
Så fann konung Gustaf trohet och hjelp af den yngling, af hvilken ban kunnat frukta afund och förräderi. Af sina närmaste åter blef ban förrådd. Grefve Johan af Hoja, en storättad, krigserfaren herre, från Tyskland, hade genom Gustaf kommit till stor magt i Sverge, och blifvit förmäld med dennes syster, Margareta, enka efter Joakim Brahe. Efter nägon tid uppkom dock ovänskap mellan båda svågrarna; Johan af Hoja fick ej klifva så högt, ban ämnat. Den tyska grefven kunde ej fördraga den krönta svenska adelsmannens öfvervälde; och troligen undvek ej heller Gustaf att låta honom känna detsamma. Lybeckrarna, underrättade om missförståndet, sände uppviglande bud till grefven af Hoja. Denne lyssnade till dem, och rymde slutligen till Revel med hustru och barn. Sjelf gick han öfver till Gustafs fiender. Fru Margareta åter up-Fryxells Ber. III. 7
Källa: Project Runeberg ·