Sida 107
Ulrika Eleonora frågade då, hvarföre det vigtiga fredt-verket så länge och till Sverges skada fördröjdes? Duker och De la Gardie genmälte, att skulden icke vore deras. utan gr ef ve Cronhielms, hvilken bortkrånglade *) ärenderna och äfven i dag gifvit anledning till underhandlingens a/brott. Cronhielm sökte urskulda sig och neka. Arfprinsen inföll: en braf karl står vid sina ord; och hur vill dessutom grefve Cronhielm ansvara för det länga dröjsmålet? Denne genmälte: på vederbörlig ort. näml. inför hennes majestät skall jag det nog ansvara; äfven infor ständerna, der jag skall stå med upprätt ansigte, då många andra skola svettas af ångest. Men inför eders kongl. höghet är jag icke skyldig att aflägga någon räkenskap. Fredrik återtog: det var ett näsvist svar. Men hvad långsamheten beträffar, torde man icke hafoa dröjt så länge, t fall det varit fråga om att ät ryssarna a/std Li/Jland och Estland. Duker och De la Gardie tilläde: när grefve Cronhielm svarar hans kongl. höghet på dite sätt och del i hennes majestäts egen närvaro, så torde man deraf kunna förstå, huru han tillåter sig behandla oss. Nu tog drottningen sjelf till orda. Jag kan, sade hon, lida mycket för min egen person; men alldeles icke. att min gemål bemötes såsom nu skett; och tilläde hon, på delta sätt komma vi icke ofta att se hvarandra mer, gref Cronhielm! hvarpå hon gick in i sitt kabinett och ville genast afskeda den misshagliga mannen. Arfprinsen jemnte flere andra föreställde åtgerdens olaglighet och våda, i början dock fåfängt. Det formliga afskedet tyckes likväl icke hafva blifvit utfärdadt; men dagen derpå lät hon förbjuda Cronhielm så väl att tjenstgöra i kansliet som att visa sig på hofvet. När detta blef å henne» vägnar fur rådet tillkännagifvet, uppstod en betydelsefull tystnad. Några sågo väl gerna Cronhielms af-lägsnande; men åtgerden rar en egenmägtighet, stri-
Källa: Project Runeberg ·