Sida 108
dande mot regeringsformen och i framtiden hotande dem sjelfva med samma öde. Meijerfelt och Bonde framkastade några lätta anmärbningar; men Duker försvarade, hvad drottningen gjort, och det blef dervid. l)
Nu uppstod fråga om efterträdare. Arfprinsen med flere ville, att Horn skulle återkallas; men Ulrika Eleonora var härutinnan obeveklig, till och med vid gemålens föreställningar. Man misstänkte ock, att hon styfvades af Höpken och Barck, hvilka befarade att mot en personlighet, sådan som Horns, förlora det inflytande, de för närvarande innehade. Kanslipresidentens göromål blefvo derföre, som nämndt är, och tills vidare uppdragna åt fältmarskalken Me-jerfelt, en man af medelmåttiga egenskaper och i sådana ämnen af ringa erfarenhet. Man påstod ock, att hans förnämsta ämbetsgöromål blef att under-skrifva de beslut, Höpken fattat. Följderna af dessa minister-ombyten hafva vi redan sett.
Cronhielm var emellertid slagen ur brädet. Några dagar efter nämnde händelser tyckes han hafva ångrat sitt förhastande och anhållit om Ulrika Eleonoras förlåtelse. Men å andra sidan spordes åtskilliga rykten af motsatt art; t. ex. att han talat illa om både henne och arfprinsen och utspridt smäde-skrifter, såväl mot dem som mot Diiker och De la Gardie 2); till och med, att han hotat inför nästa riksdag anklaga drottningen, såsom den der i flere punkter brutit mot besvuren regeringsform. Striden uppblossade ånyo; och inför den snart sammanträdande riksdagen framträdde Cronhielm och begärde undersökning och rättvisa. Saken var kinkig. Visserligen hade Cronhielm förgått sig, och var sjelf föremål för många misstankar och för mycken ovilja. Men också Ulrika Eleonora hade icke en utan flere
1) Rådsprot. Dec. 1719.
2) Franska min. br. i Jan. 1720. Det troddes hafva skett genom hans vän eller slägtinge Coyet.
Källa: Project Runeberg ·