Sida 109
gånger tillåtit sig hvarjehanda olagliga sjelfrådigheter. Man sökte fördenskull nedtysta saken och erbjöd Cronhielm presidentplatsen i Göta hofrätt '); men han vägrade, och ville stanna i rådkammaren. Detta
o •
blef honom ock på ständernas förord beviljadt. Dessförinnan måste han dock försäkra drottningen om trohet, lydnad och undergifvenhet, samt arfprinsen om sin »underdänödmjukaste» vördnad och högaktning.
Prosten Brenners just nu tillställda anklagelse mot samme Cronhielm skall framdeles berättas.
Sin plats som rådsherre hade han sålunda återfått, men icke den som kanslipresident. Ständerna ville till sistnämnde syssla hafva Horn, och aktade föga på Cronhielms inkast och klagomål. Dock föreslogs till ersättning presidentsysslan i kommers-kollegium, hvilken han innehaft före den i kansliet. Men både nämnde kollegium och Stockholms borgerskap ville behålla den under mellantiden utnämnde presidenten, De la Gardie: och assessor Silvius i samma kollegium förklarade, att De la Gardie var på nämnde plats nyttigare än Cronhielm. Med anledning häraf blef denne sednare af konungen förbigången, och förhållandet till hofvet tyckes under loppet af 1721 hafva varit mvcket fiendtlist. Ar 1722 inträffade häruti en
V O
stor förändring. Cronhielm åtföljde konungaparet på dettas eriksgata, visade sig derunder eftergifvande för Fredriks önskningar och mottog tillbaka åtskilliga nådebevis. Vid riksdagen 1723 lät också Fredrik förstå, det ständerna borde gifva Cronhielm någon ersättning för de befattningar, denne förlorat. Härom talades mycket, både för och mot. Många ansågo Cronhielm tillräckligen befordrad, tillräckligen sysselsatt; emedan han var på en gång riksråd, ordförande i justitie-revisjonen och i lag-kommissjonen och dessutom kansler för Uppsala högskola. När man det oaktadt yrkade ersättning, uppsteg på riddarhuset en
1) Så berättas; men platsen var vid den tiden ej ledig.
Källa: Project Runeberg ·