Sida 115
sok att beveka Ulrika Eleonora till försoning, rncn huru dessa blefvo fruktlösa, är redan berättadt.
Genom franska sändebudet Campredon öppnade dock arfprinsen hemliga underhandlingar med den mägtige mannen samt begärde bistånd och lofvade upprättelse. Horn gaf sitt löfte och mottog af fransmannen 20,000 riksdaler. På hvad sätt dessa användes, skall framdeles omtalas. l)
Den, som mycket underlättade Fredriks planer, var Ulrika Eleonora sjelf; icke blott omedelbart genom sitt kärleksfulla understöd, utan ock medelbart genom sitt eget uppförande. Hon var utan tvifvel välmenande, rättrådis och sitt fosterland varmt tillgifven; men tillika envis, egenmägtig och långsinnt. Under loppet af det enda året 1719 framträdde ofvannämnde mindre lyckliga egenskaper allt för ofta; t. ex. vid Horns och Cronhielms afsked, vid tillbakavisandet af hvarje försoning med den förstnämnde och med hertig Karl Fredrik; likaså vid en mängd ämbetstillsättningar, för hvilka vi ej hinna redogöra. Mer och mer blef man öfvertygad om, att mannen, Fredrik, skulle lättare än qvinnan, Ulrika Eleonora, fosa och finna si" i den inskränkta regentmagt, då gäilande statsförfattning medgaf. Säkert är ock, att det olyckliga sätt, hvarpå Sverges utrikes ärender 1719 leddes, hade en bland sina förnämsta orsaker i drottningens stela lynne, och i *deraf föranledda täta minister-ombyten. Man hoppades, att arfprinsen skulle bättre både gifva och taga skäl. Dessutom och till följe af drottningens svaghet för hans person, erhöll han i alla händelser underrättelse om äfven de hemligaste besluten och
1) B rnliind. Memoire, conlcnant los anecdotes de la diète de Suède 4742 beriitiar, att 1720 ville Horn med Karl Fredrik (denne, hade dock länge friat till tsar Peters dotter Anna) förlofva sin dotter Eva (hon var då fyra ar Ramma!); men alt hertigen afböjt förslaget, och att Horn af harm dcröfver gått till arfprinsens parti. (?)
Källa: Project Runeberg ·