Sida 209
nungen, medgifvit utfärdandet af två fullmagter på vice-amirals namn, heder och värdighet; ehuru lagen sådana tittel-befordringar väl icke förbjudit, dock flere gånger afstyrkt1). Nu 1747 sâg man samma gyllenborgska eller Hattparti sjelft och till fördel för släg-tingar och vänner tillåta sig många alldeles likartade åtgerder; vi nämna blott, huru Fredrik Gyllenborg nämndes till president och hans brorson Henning till hofkansler och deras partivänner Gronhiort till öfverste och Karl Otto Hamilton till hofkansler; men alla fyra icke till syssla, utan blott till namn, heder och värdighet.
Sättet för några bland dessa belöningar må närmare belysas.
Karl Gustaf Gronhiort liksom nästan alla oflice-rare hade efter det stora krigets slut haft en ganska långsam befordran-). Han hade ock uppträdt bland krigs-partiets häftigaste kämpar, och derjemnte ifrigt talat för den s. k. adliga fritroppen; det ena som det andra till tjenst åt Hattarna. Att han i öfrigt bevisat sitt fädernesland några utmärktare tjenster är oss obekant. Men på Hemliga Utskottets förord år 1747, fick han, då för tiden blott en afske-dad major, fullmagt på öfverste namn, heder och värdighet och tillika en års-pensjon af 1500 d. s. m. tills passande beställning kunde erhållas. Ar 1748 bekom han en af de då för första gången utdelade svärdsordens-stjernorna och 1749 eget regemente.
Till det andra exemplet taga vi Henrik Jakob Wrede. Han hade af samma orsak som Gronhiort haft föga utsigt till befordran och derföre redan 1722 och som blott tittulerad kapten tagit afsked, hvarefter han tillbragte några år i stor fattigdom. Men snart började han att visa sig på riksdags-fältet; dock, säges det, i förstone så torftigt utstyrd, att vännerna stundom
') 34. 145, 146.
2) 33. 158—171.
Källa: Project Runeberg ·